Living in the Past

Mail-lista!

Missa inte ett enda avsnitt!

Signa upp dig för Alex Room Service maillista under fliken “Kontakt” ovan så får du mail när ett nytt avsnitt är uppe samt när nya föreläsningar är bokade!

Resor till ingenstans: Bell Sound Studios, 237 West 54th street

Den för detta året sista Kiss-relaterade resan till ingenstans är egentligen en resa till en dörr. När jag och Svärra satt på Subway på 54th street 2006 så satt vi mitt emot huset som allting egentligen började på riktigt i. Till yttermera visso hör sedan att huset i sig förvisso har en viktig men ändå ganska liten Kiss Konnektion eftersom den inskränkte sig till några få veckor en höst, medan huset däremot var desto viktigare för musikhistorien i stort.

1950. Långt ner på Mott street i chinatown. I huset som bär nummer 73 (synkronicitet?) har skolkamraterna Weintraub och Cronin precis startat en liten studio, eftersom de fortfarande utbildas så används den främst på kvällar och helger. De spelar främst in religiösa högtider och annat lokalt småpjuck. Inspelningsmöjligheterna är ganska knapphändiga, men båda brinner för det de gör och de växer snabbt ur sitt lilla krypin. De flyttar fram och tillbaka mellan Brooklyn och olika adresser på Manhattan för att slutligen hamna längst upp på femte våningen i ett hus som bär adressen 237 West 54th street. Deras anseende har nu ökat högst betänkligt och bland annat hade Frankie Lymons dunderhit “Why do fools fall in love” spelats in strax innan flytten till 54th street, vilket naturligtvis inte alls låg dem i fatet.

1973 var ett väldigt varmt år i New York. Juli månad var nästan outhärdlig och när september nalkades kunde det fortfarande bli över 30 grader vissa dagar. Kanske var det hettan som fick Bill Aucoin att lova det okända bandet Kiss ett skivkontrakt efter spelningen på Hotel Diplomat i augusti. Kanske kunde han inte tänka riktigt klart mitt uppe i svettningarna. Eller så såg han bara potentialen. När Kiss för första gången äntrade Bell Sound Studios i slutet av september 1973 var det återigen väldigt varmt ute, inomhus skulle det dock bli stekhett. De fick förvisso inte börja spela in någon skiva direkt, låtarna var alldeles för ostrukturerade för det. Det första de gjorde var att spela in i princip hela sin repertoar så att de tilltänkta producenterna Kenny Kerner och Richie Wise kunde se vad som fanns att jobba med.

Det var en jäkla hög med knepiga låtar Kerner och Wise fick rota med. När Kiss och producenterna till slut äntrade studion igen i november hade många av låtarna kortats ner, stramats upp och tightats till. Skulle Kiss bli ett stort band kunde de inte låta som ett lokalt barband. Vi har mycket att tacka Kerner och Wise för, bandmedlemmarna hade bevisligen vare sig kunskapen eller känslan själv för hur man strukturerar upp en låt så inputen utifrån var en skänk från ovan. Den fortsatte för övrigt vara det under större delen av bandets karriär, det är först på senare dagar som man aningen övermodigt anser sig kunna göra allt själv utan någon från utsidan som stramar upp. Ett i mina ögon fullkomligen barockt drag.

I mars 1960 äntrade Sveriges egen sångfågel Monica Zetterlund Bell Sound. Hon sjöng in en hel skiva som skulle kunna tagit världen med storm, hennes karriär hade redan tagit fart men USA stod fortfarande delvis oerövrat. Vad som hände är nog fortfarande lite oklart, men efter att skivan spelats in lades den i malpåse och såg inte dagens ljus förrän 35 år senare. 1996 släpptes den på cd för första gången och världen fick en påminnelse om att världens i särklass sprödaste jazzröst någonsin faktiskt härstammar från de värmländska skogarna. Om världen nu behövde påminnas om detta tämligen självklara faktum.

Bell Sound var inte bara en inspelningsstudio, en lång artikel i Billboard 1968 vittnar om hur deras teknikavdelning verkligen var State Of The Art och många skivbolag vände sig till just Bell Sound för att få hjälp med kopiering, pressning osv. Bland de roligare artisterna som på något sätt nyttjat Bell Sound hittar vi både The Beatles och Rolling Stones. Och Del Shannon. Fast han är inte lika rolig. Vad detta i sig möjliggjorde var dock att Weintraub och Cronins lilla företag sakta men säkert tog över hela byggnaden till slut. Från att ha börjat i ett råtthål i chinatown så var Bell Sound 1968 en världsledande studio med massor av anställda. Samma år dog tyvärr Dan Cronin i en flygolycka, och något år senare sålde Al Weintraub Bell Sound. Studion överlevde i annan regi fram till 1976 då den stängde för gott.

Bilden ovan visar insidan av studion så som den såg ut 1969 och även 1973 när Kiss var där vilket bekräftas av flera bilder från inspelningen. Vi kan väl vara överens om att lila, gult och vitt inte är de hårdaste av rockfärger men samtidigt är Kiss debutskiva inte deras hårdaste heller så det kanske går på ett ut. Skivan sålde inte alls, turnéerna gick bättre, bladi bladi bla och sen blev de jättestora och fick göra soloskivor och sälja dockor och sovsäckar och golfstrumpor. That’s all good and true såklart men det är detta första året, det varma året 1973, som jag ser när jag tittar på bilderna ovan. Jag ser de unga musikerna som plötsligt fått skivkontrakt och som gör så gott de kan (and HOW good it would turn out) i en studio som man kanske skulle kunna kalla Barba-Bell. Jag ser konflikter som bidrar till en spänning som är nästan påtaglig när nålen hamnar i skivans spår. Jag hör spelfel, baktakter och underliga missar. Och jag skulle under inga omständigheter byta ut någonting.

Om man står med näsan norrut vid 73 Mott street där Bell Sound en gång så modest startade så kan man gå några få meter fram till korsningen Canal street / Mott street. Tittar man till vänster där på den norra delen av gatan så ser man Wicked Lesters replokal. Med 22 års mellanrum har vi alltså två skivbolagspionjärer och två musikvärldspionjärer inom ett enda litet kvarter. Ingen av dem visste om varandra, och när Kiss äntrade Bell Sound 1973 var Cronin och Weintraub redan ute ur bilden. Deras arv levde dock kvar, och fortsätter göra det i det faktum att om det inte varit för dem och deras vision så hade Kiss debutskiva inte varit exakt den skiva den är. Det, är jag övertygad om, hade gjort världen till en mycket tråkigare värld att leva i.

Epilog: När jag och Svärra ätit färdigt på subway 2006 så tog jag en bild på entrén (en väldigt spartansk dörr) och gick även in i byggnaden som då hyste en dansstudio på flera av våningarna. Ingen där visste något om Bell Sound. Även personalen på fraktbolaget som låg på bottenvåningen (vars framtida fönster man ser på den svartvita bilden ovan) såg ut som fågelholkar när jag började fråga om hyresgäster som dött långt innan de själva fötts. Tänk att stå där och jobba och inte veta vad som ägt rum bara ett par årtionde tidigare. That is where I come in. Jag fortsätter resa till ingenstans, till asfaltsplättar, gräsmattor eller huskroppar som idag inte är något men som en gång var en plats som skrev historia på något sätt. Allt var inte bättre förr, men det mesta var åtminstone roligare.

Om man kör en Google Earth idag ser man att 237 West 54th håller på att renoveras. Fler av husen intill har rivits sedan jag var där 2006. Hoppas att åtminstone detta får stå kvar, som en relik men också en påminnelse från en svunnen tid då skivor spelades in i skivstudios och inte i källare eller vardagsrum. Från en tid då två skolkamrater kunde bli tekniska innovatörer och förändra en musikvärld utan att i princip någon visste om det. Ett alldeles för sent Tack till herrarna Weintraub och Cronin är därför på sin plats.

EDIT: 2015-11-23: Byggnaden har tyvärr rivits såg jag på Google Earth idag. Studiohuset och sedermera fraktbolagets lokaler är borta. Nu ligger det ett hotell och en restaurang i helt nybyggda lokaler på samma plats. Ikväll tänder jag ett ljus och lyssnar på Kiss repetitioner från Bell Sound Studios och minns en annan tid. Tråkigt.

EDIT: 2016-10-23: Lade in bilden som Svärra tog för tio år sedan. Huset är som sagt borta. Musiken lever kvar.

/Alex

Resor till ingenstans: Academy Of Music/Palladium, East 14th street, New York

Ibland är det bara ens egen dumhet som sätter käppar i någon form av hjul. Ibland är det okunskap. 2006 var det för min del en liten blanding av båda som skulle göra att jag idag sitter vid en datorskärm och knäpper mig på armen med ett gummiband. Pucko, inte bara en dryck.

Academy Of Music var från början ett ställe på east 14th street som öppnade 1845 och revs 1926. En schysst teater med (tydligen) bra ljud men i övrigt en arkitektonisk skräphög. När teatern revs 1926 såg några driftiga herrar sin chans och byggde en ny teater på andra sidan gatan som även den fick namnet Academy Of Music vilken kunde hysa upp till 3000 personer. Från början användes denna mest som en biograf men i och med att Fillmore East stängde i juni 1971 så såg man även en chans att kapitalisera på konsertmarknaden och gjorde detta med stor framgång (inkluderandes ett namnbyte som vi kommer till senare)  fram till att konsertlokalen blev en nattklubb 1985, och slutligen stängde och revs 1996/97.

1989 hade jag satt in en liten blänkare i tidningen Okejs avdelning “Pop Swop” där jag av någon anledning sökte brevvänner som specifikt sett Kiss i Stockholm 1988. Själv såg jag dem i Köpenhamn. De spelade även i Göteborg. Den som finner någon som helst logik i min modesta önskan ombedes meddela undertecknad. I vilket fall, jag fick flera svar varav åtminstone en fortfarande är en god vän 23 år efteråt. Dessutom fick jag några brev innehållandes listor. Listor på videokassetter med Kiss, och listor med ljudupptagningar. Speciellt en sådan ljudupptagningslista skulle komma att inte bara omforma mitt liv totalt utan den skulle ta alla kunskapsgränser jag trott mig ha, pulvrisera dem, stampa på dem och kalla dem för Snythilde. Denna lista innehöll nämligen två inspelningar som jag knappt kunde förstå: 1. Köpenhamn 1988. En inspelning från konserten jag sett??? Eh….hur gick DET till?, samt 2. New York 1973-12-31, markerad som “first gig ever”. Detta skulle förstås visa sig vara lite falsk marknadsföring men som tolvåring hade man varken kunskapen eller det ständiga ifrågasättandets tvetydiga cynism varför jag först trillat av stolen efter att ha sett Köpenhamn, sedan rest mig upp, och sedan trillat omkull igen. På nyårsafton 1973 spelade Kiss inte sitt allra första men sitt första STORA gig (it´s the truth!) på något som hette Academy Of Music som kvällens första, oannonserade, band (av totalt fyra). Från den dagen skulle detta vackra namn Academy Of Music för alltid vara inpräntat i mitt sinne. Stanna nu upp en sekund och njut av billboarden för giget där Kiss inte syns alls.

För att köra igenom Kisshistorien lite snabbt så spelade Kiss här tre gånger på kort tid, och sedan en avslutande gång efter några år. Nu rabblar jag några datum så den därtill ointresserade ombedes hoppa ett stycke ned. Första giget ägde således rum nyårsafton 1973, Genes hår tog eld i Firehouse men i övrigt lät det rätt hyggligt. 100,000 years hade fortfarande kvar den underliga fjärde versen. Sista gången den spelades, methinks. Nästa besök ägde rum i januari 1974 och det tredje i mars 1974. Efter detta blev Kiss stora, sedan ännu större, sedan störst, strax därefter lite mindre och medan Academy of Music 1976 bytte namn till Palladium så bytte Kiss trummis 1980 samtidigt som populariteten tyvärr minskat så till den milda grad att den enda konserten de genomförde på hemmaplan med den nye trummisen under hans första år var ett litet specialgig just på Palladium i juli. De repeterade där med fina gamla Eric Carr under en vecka, och den 25/7 genomförde de en “riktig” spelning med honom. Långt från forna dagars Madison Square Garden-konserter, samtidigt så var någon slags cirkel sluten.

När jag fick hem kassetten från 1973 så spelade jag nog den hundra gånger på en vecka. Jag kunde liksom inte fatta att det var en inspelning från 1973 med Kiss, och även om senare år skulle ge mig andra ynnester i form av ovanliga ljudupptagningar så var kicken jag fick från just denna tape just året 1989 kanske den starkaste någonsin. Missbrukare jagar ofta efter den första kicken, det första ruset. Missbruk behöver inte bara bestå av drogrelaterad stimulantia. Jag är den förste som skriver under på detta, vilket många av mina vänner vet.

Eftersom jag gärna vill se ställen som betytt mycket för Kiss och, i förlängningen mig, så ville jag väldigt gärna se Academy/Palladium om jag skulle komma till New York. Tyvärr revs stället som sagt 1996, men jag ville åtminstone se området. 2006 när jag och Svärra åkte till New York för att se Paul Stanley så hade jag inte full koll på exakt var Academy hade legat. Många ställen hade jag noterat men Academy lös med sin frånvaro på min karta. Så stod vi där i en kö som skulle ta oss in till Irving Plaza där Paul Stanley skulle genomföra vad som fortfarande med all sannolikhet är den bästa konsert jag någonsin sett, men eftersom jag och köer inte är så goda vänner så sade jag till Svärra att jag tar en kort promenad. Jag gick två gator ner ungefär, kom till en korsning, svängde höger och gick in i en liten mataffär och köpte snask och läskeblask. När jag kom ut tittade jag mig lite runt, fortsatte åt höger, gick upp höger igen och strax var jag tillbaka vid kön.

Hade jag vetat när jag stod i den första korsningen att det jag tittade på när jag tittade till vänster var 126 east 14th street, platsen där Academy en gång legat, så hade jag kanske stått kvar där än idag. Jag gjorde en googlepromenad precis innan jag skrev detta blogginlägget bara för att påminna mig om detta faktum varpå jag bet mig i tungan och knäppte gummiband på armen. Så ini helvetes nära. Och jag hade inte en aning. I-D-I-O-T.

2010 var jag bättre förberedd. En tidig morgon tog jag en promenad från mitt hotell på east 17th street ner till 14th. Jag hamnade i parallellkorsningen jämfört med var jag stod 2006, och denna gång visste jag eaxkt var jag befann mig, och viktigare – var Academy stått. Jag stod kvar förvånansvärt länge, detta var inget att hasta med även om byggnaden som ligger där idag såklart inte har något med något att göra. Eller jo, lite! Den nuvarande byggnaden (som faktiskt heter Palladium) inhyser idag New York University. En viss herr Chris Lendt jobbade här 2010 (och jobbar kanske fortfarande). Chris var under många år på 70- och 80-talet Kiss kringresande ekonomisnubbe som skrivit en fullkomligt underbar bok om maskinen bakom bandet, jag träffade dessutom honom och gjorde en lååång intervju under samma resa. Synchronicity?  I vilket fall, jag stod där. Tittade. Försökte se billboarden. Försökte känna den kalla vinternatten 1973 då Kiss promenerade på just de gator jag själv nu beträdde. Unga. Sugna. Äkta. Jag önskar att jag hade fått vara med. Tur att jag iallafall har kassetten.

Resor till ingenstans: Electric Lady, 52 west 8th street, NY

Denna resan till ingenstans är egentligen faktiskt en resa till någonstans eftersom Electric Lady fortfarande existerar och används. Däremot tar de inte emot turister eller olika bands fans så man får titta på en fasad. Och drömma lite.

“Jag tror det är de där två” Trummisen Peter Criscuolas fru Lydia pekar på de två underligt klädda killarna som står utanför ingången till den redan klassiska inspelningsstudion Electric Lady. Peter hade efter att ha haft en annons inne i tidningen Rolling Stone blivit uppringd av en snubbe som ville träffa honom tillsammans med sin bandkompis, men de som stod på avtalad plats såg mest ut som lodisar. Det var Paul Stanley & Gene Simmons. Platsen var 52 west 8th street i Greenwich Village, NY en dag i september 1972.

Greenwich Village är idag en av de få platser i centrala New York där man fortfarande kan förnimma den där känslan av 70-tal som annars suddats ut så duktigt av herrarna i staden. Gotham var på 70-talet som bekant ingen särdeles angenäm plats att vistas på after dark, och det Times Square som idag skyltar med musikaler och familjemys var då en plats för knark och prostitution. Självfallet är just detta inget jag direkt längtar tillbaka till, men det är samtidigt detta som är ursprunget till det vi ser idag. På samma sätt har de smutsiga städerna Manchester och Birmingham rustats upp betydligt i jämförelse med när Black Sabbath och lite senare Judas Priest där vrålade ut sin ångest och skräck för att fastna i de sotfyllda kvarteren präglade av den hårda brittiska industrialismen. But i am digesting.

Om man kommer norrifrån och hoppar av tunnelbanan på 4th street en sen kväll så finns det en yttre känsla av 70-tal kvar i the Village. Ljuset, dofterna och folkmängden överensstämmer en hel del med bilder från filmer och dokumentärer som jag satt i mig en masse genom åren. Precis utanför den södra tunnelbaneuppgången ligger Blue Note, detta Mekka för jazzentusiaster, denna fristad för folk med intelligent musiksmak tillika musikintresse. Och bara några gator norr om detta ligger således en skivstudio som av många skäl anses vara klassisk mark, inte minst för de Kissfans som huserar världen över. Kiss har använt Electric Lady till en hel del genom åren, men det som kittlar mig mest är naturligtvis alla de initiala detaljerna som först efter ett tag skulle utmynna i sminkrockgruppen Kiss.

En av de stora detaljerna är såklart att Wicked Lesters skiva spelades in här. Först de tidiga inspelningarna med Steve Coronel på gitarr, sedan den polerade och sedermera färdigställda (men aldrig utgivna) produkten där Ron Leejack hyrts in för att fullborda det som Steve tyvärr inte riktigt redde ut. I slutskedet av Wicked Lesters prominenta försök med sina små medel så letade dock Gene och Stanley (han hette ju inte Paul riktigt ännu…) i hemlighet efter någon som kunde hjälpa till att fullborda deras musikaliska vision. Den första pusselbiten skulle bli den där snubben som dök upp med sin fru och brorsa den där septemberdagen. Gene och Stanley hängde redan rätt mycket vid studion och sjöng på andra artisters grejer samtidigt som de spelade in Wicked Lesterskivan, så det föll sig naturligt att det första mötet skulle ske där.

I tecknade filmer börjar stora snöskred ofta med en liten snöboll, och detta snöskredet håller fortfarande i sig 2012 även om jag personligen anser att kraften avtagit avsevärt. Innanför dörren på bilden har det skapats mycket musikhistoria, men få frön som såtts på gatan utanför växer fortfarande. Att stå på andra sidan gatan och bara tänka på det som ägt rum därinne och även mötet utanför får håret att resa sig på mina armar direkt. Det är en väldigt behaglig känsla som även går att förnimma på ett kontor i centrala Helsingborg, mer än 40 år efter att det som hände hände.

Resor till ingenstans: 10 east 23rd street, NY

10 east 23rd street, New York, NY. Få adresser, om ens någon, har en så stark innebörd för mig. Jag drar mig till minnes att jag ända sedan barnsben när jag började läsa in mig på ämnet Kiss lovade mig själv att om jag någonsin skulle komma till New York så skulle detta vara den första adressen jag besökte. För den som inte känner till det så är 10E23rd adressen som inhyste Kiss replokal under det första året, eller rättare sagt från slutet av 1972 då de fortfarande hette Wicked Lester fram till och med början av 1974 då de flyttade. Det var i denna lokal Peter Criss provspelade för Paul och Gene. Det var i denna lokal Ace provspelade. Det var i denna lokal de repade, alla kvällar i veckan, envist, ihärdigt, svettigt. Ärligt. Engagerat. Allt jag älskar med Kiss skapades där och då, i en förvånansvärt rymlig lokal men som 1973 var ett riktigt råtthål.

Jag säger detta först så är det sagt: de tar inte emot turister där. Serietidningsaffären som ligger grannledes med lokalen är en annan sak, de vill naturligtvis ha kunder, men Kiss f.d. replokal inhyser idag ett företag och hela huset inhyser olika slags verksamheter som inte på något sätt är till för allmän beskådan. Det finns såklart inte heller något att se därinne. Så var det sagt.

Det måste ha varit någonstans kring 2005 jag började. Flertalet samtal och email fram och tillbaka till ett par personer vid olika myndigheter i New York gav mig till slut namnet på byggnadens ägare. Han är fortfarande ägare idag, och vi har genom åren odlat en liten kontakt vilket möjliggjort för mig att två gånger få se insidan av replokalen. Han har stipulerat klart och tydligt i alla hyreskontrakt för lokalen en klausul i stil med att “rockgruppen Kiss en gång haft detta som sin replokal men att hyresgästen förbinder sig att på inget sätt slå mynt av detta eller använda i sin egen marknadsföring”. Jag har sett ett sådant hyreskontrakt, det står verkligen så. Det är nog ganska smart. Hyresgästen som hade lokalen första gången jag var där, en designer, lade dock ut lite info på sin hemsida om det. Han är inte kvar längre, jag har ingen aning om huruvida det har med det att göra eller om han bara bytte för att få mer plats.

Det var ett jäkla kånkande för bandet. Man går in genom porten, går en smal gång som svänger lite och kommer fram till en skranglig hiss. Det finns idag en hissvakt där, som faktiskt ser ut som att han skulle ha kunnat jobba där redan då (men det gjorde han inte). Trappan är smal och ännu skrangligare, men bilderna som togs här är ikoner för mig. Totalt tre bilder finns på fyra unga personer som snart skulle bli det största bandet i världen. De första två är väldigt oansenliga svartvita bilder på fyra personer i en trappa. Den tredje bilden kommer förvisso ifrån samma trappuppgång men på bilden har personerna sitt sedermera karakteristiska smink påkladdat. Där har vi en förändring, ett steg uppåt från den första och absoluta botten i en idag ännu pågående karriär. Men kånka, de fick de. Varje gång de spelade i Amityville eller Queens eller på Bleecker Street så skulle trummorna ner, sedan upp. Likaså gitarrer, förstärkare, PA. Ner, sedan upp. Alla band betalar väl detta priset i början. Det blir nog inte roligare för det.

När man kommer upp för trappan och har gått förbi stället där de poserade för bilderna så möts man idag av en ingång till serietidningsaffären (till höger) och ett stort galler som skärmar av resten av trappan (till vänster). Där tar det stopp för de allra flesta (många tror dessutom att det är affären som är själva replokalen). Det höll faktiskt på att ta stopp för mig också, den där första gången 2006. Jag var där en söndag, affären var öppen men designern var inte på plats. Det kändes sådär, lite snopet, men vi var iallafall i rätt byggnad. Och nära. Jag hade närt en emailkontakt med designern med hyresvärdens goda minne vilket skulle möjliggöra ett besök för mig och Svärra (som jag benämnde som fotograf) om designern var på plats. Det var han alltså inte denna söndag, och vi lämnade platsen igen. Dagen efter skulle vi flyga hem, dock inte förrän framåt kvällen så vid middagstid försökte vi lokalisera en Best Buy för att inhandla den nysläppta Kissologydvd´n. När vi följt en karta som eventuellt pekade ut en sådan butik stod vi plötsligt på 23rd street igen, några kvarter från replokalen. Jag bestämde mig för att testa en gång till, och jodå – denna gången var han på plats.

Vi blev insläppta och fick titta runt så mycket vi ville. Konstigt nog tog vi bara två bilder, en på mig i lokalen och en på Svärra. Jag var dock i något slags rus, jag har inte helt superklara minnesbilder av detta. Trots att jag då var 29 år gammal och detta bara var en gammal lokal så minns jag fortfarande att mina händer skakade. Det var ändå en av mina allra största drömmar som gick i uppfyllelse. Designern förklarade för mig att de ibland såg personer som “liknade mig” (korrekt citat, sagt skrattande) stå nere på gatan mittemot och peka uppåt huset, men att de aldrig någonsin släppt in någon. Den enda anledningen att jag stod i lokalen var att jag blivit lite tjommis med hyresvärden. Jag tackade så många gånger för ynnesten att jag blev hes.

När vi gick därifrån gick jag såklart som på små moln. Det tog lång tid innan ruset lade sig, och lagom tills dess var jag tillbaka i New York igen. Under åren efter besöket fortsatte jag ha kontakt med hyresvärden, han skickade mig ritningar på huset och lokalen, och han berättade även för mig när de bytte hyresgäst. 2010 skulle jag resa tillbaka till storstan och jag hade mailat och frågat honom igen om det gick bra för honom och den nya gästen att besöka lokalen. Ett par dagar senare damp det ner ett email från hyresgästen som var betydligt yngre än den föregående och hade fått höra av värden att jag ville komma förbi. Det gick bra, jag fick femton minuter vilket var allt han kunde avsätta från sin ordinarie verksamhet. Han undrade dock om jag hade några bilder från när Kiss huserade där, han trodde nämligen knappt själv att det var sant.

Detta var anledningen till att jag en dag i början av oktober 2010 var inne i Kiss gamla replokal igen, denna gången aningen lugnare till mods. Med några bilder tagna i samma lokal 37 år tidigare berättade jag för honom hur det sett ut, vad som spelats, hur det låtit. Han var genuint intresserad och vi hade väldigt trevligt. Jag tog denna gång massor av bilder och mätte och hade mig så att bilden i mitt huvud blev fullständig. Man skulle kunna kalla det ett slags bokslut, ett avslut på det som börjat som en tanke hos en grabb i tioårsåldern och som blev fullföljt denna lite molniga men hyggligt varma oktoberdag 2010.

Stolthet är människans minst lönsamma egenskap, det finns dock saker att vara stolt över likväl. Jag hyser inga som helst ödmjuka tankar kring de möjligheter jag ibland får, allting handlar om DTD (Desire, Timing, Determination) och jag kan jobba väldigt hårt för något jag tror på. Detta till trots kände jag mig väldigt tillfreds och stolt, kanske till och med förvåning, över att ha lyckats med det jag hade som en dröm när jag var liten. För många, de allra flesta till och med, var detta såklart egentligen ingenting. Jag vågar påstå att Svärra inte riktigt upplevde det jag gjorde 2006, det är det nog väldigt få som skulle göra.

För mig var det en bekräftelse för mig själv på att den jag är och det jag gör är rätt. Alla vägar jag gått, alla stigar jag avvikit ifrån, allt jag någonsin önskat finns samlat i den exakta stunden jag stod inne i en gammal knarrig lokal med tegelväggar som en gång var Gudarnas Hemvist.

Don´t dream it.

Be it.

Resor till ingenstans: Hotel Diplomat, 110 west 43rd street, New York

Den trettonde juli och den tionde augusti 1973 spelade Kiss två konserter på ett nedgånget hotell vid Times Square. Den första spelningen var vilken spelning av vilket kämpande lokalband som helst. Den andra spelningen förändrade livet för många, först för fyra bandmedlemmar och en tvproducent, sedan för ett skivbolag och till sist för en hel musikvärld. Att påstå att det var glamorösa spelningar vore att ljuga, hotellet var smutsigt, rentav vidrigt på sina ställen, råttor och ohyra levde loppan överallt. Det var väl därför man fick hyra deras Crystal Ballroom billigt kan jag tro.

Hotellet härstammade från depressionens Amerika, byggt på 20-talet skulle det efter ett antal ägarbyten och namn 1934 få sitt slutgiltiga namn “Hotel Diplomat”. Det var aldrig något lyxhotell men höll en fin standard fram till sextiotalet. I samband med att resten av New York sedan förvandlades till ett nedgånget knarkträsk på sjuttiotalet så gick hotellet samma öde till mötes. Det är oerhört svårt att begripa när man går på samma gator idag att detta område för trettiofem år sedan var smockfullt av porrklubbar, porrbiografer, prostituerade och knarklangare. Detsamma gäller de flesta av de andra gamla adresserna såklart, och det är väl främst detta som lett till att byggnaderna är rivna och historien således åtminstone fysiskt utsuddad. Problemet för dylika revisioner är dock att historia inte går att sudda ut helt, speciellt inte när den ligger så nära i tiden. Det finns i detta fallet massor av människor som var med och kan berätta om hur det såg ut, till och med visa bilder och filmer just eftersom det ligger så nära. I fallet med exempelvis Jack the Rippers London 1888 är det lite svårare såklart, man har effektivt avlägsnat i princip alla tecken på att Londons East End en gång var ett mänskligt avskrädeshål. Man kan dock inte sudda ut allt, och personligen anser jag att all historia är viktig. Den som inte lär sig av historien kommer att upprepa den.

Låter rätt mysigt ändå.

Det är såklart meningslös att bege sig till 110W 43rd idag, hotellet revs 1994 i den stora rivningsvågen som då ägde rum för att fräscha upp området kring Times Square. Det sedan några år permanenta enrumsboendet hade sedan länge flyttat över gatan och en bit bort varpå hotellet sedan stod mer eller mindre öde i många år, i väntan på dess slutgiltiga demolering. Idag ligger det ett snyggt, sterilt och själsligt dött glaskomplex där, men man har varit vänlig nog att låta en öppning in i byggnaden ligga på ganska exakt samma ställe som hotellets entré gjorde. Det går således att med bilderna på hotellet i bakhuvudet tillsammans med en stor portion fantasi förnimma att det skulle visa sig vara här och ingen annanstans som gränsen drogs mellan “Kiss: det lokala lilla bandet med ambition” och “KISS – THE HOTTEST BAND IN THE WORLD”.

108-116W 43rd Street, oktober 2010

Det finns inte så mycket mer att säga om Hotel Diplomat. Egentligen var det ett ganska oansenligt hotell som med all sannolikhet hade glidit in i hotelldödens glömska efter rivningen 1994. Om det nu inte råkat vara så att fyra sminkade musiker bestämde sig för att hyra lokalen två gånger på sommaren 1973.

Resor till ingenstans: 47-03 Queens Boulevard, Queens, NY

Den kortaste resan till något som inte längre finns är den som skulle kunna varit den roligaste om bara byggnaden fått stå kvar. Man tar pendeltåget från Manhattan ut mot Queens och hoppar av på HEET/BLISS-stationen, kliver ned för perrongens trappa och står då i korsningen som en sjukt kall vinterkväll i januari 1973 skulle vara värd för något alldeles speciellt.

Beroende på när man frågat honom genom årens lopp har Gene Simmons hävdat antingen att det var Wicked Lester eller att det var Kiss som var bokade för tre kvällar på en liten oansenlig klubb i ett ganska nedgånget industriområde på den i övrigt anrika och fina Queens Boulevard. I den tämligen anspråkslösa annonsen för klubben står det dock Kiss, och alldeles oavsett vilken av hans historier som stämmer så var det Kiss som lämnade klubben efter det första giget. Klubben som hade ett år på nacken hette för övrigt fram till detta premiärgig “Popcorn” men skulle samma helg byta namn till “The Coventry”.

Det är intressant det här med historia. Man tänker inte på att den händer när man står mitt i den. Om någon hade vetat på förhand att den lilla poporkester som hade premiär den där kvällen i sina jeans och (i ett fall) sin sjömanskostym skulle bli världens största band så hade kanske ytterligare någon person orkat pallra sig dit. Kanske hade någon tagit med en kamera, eller en bandspelare, vad som helst. Kanske hade denna någon även tagit en bild på utsidan av klubben, något som över huvud taget inte verkar existera. Det som idag finns att tillgå från denna stund är fyra instamaticbilder och den tidigare nämnda anspråkslösa annonsen. Publiken bestod av en handfull vänner, släktingar och anställda. Det är så otroligt få som kan vittna om detta att det i backspegeln är på gränsen till ofattbart.

Kanske var det därför som jag, när jag stod i korsningen och tittade på banken som nu upptar platsen där klubben en gång låg, kände en nästan starkare sorg över gången tid än när jag var ute i Amityville. En mer påtaglig känsla av att den svunna tiden sannerligen inte går att återfå har jag nog aldrig känt. Av de totalt tio personerna som var där (bandet inräknat men inte barpersonalen) har jag hittills haft ynnesten att få ha träffat och talat med sex, nästa gång jag kommer till New York hoppas jag på en sjunde. Det är bara genom dessa personer som historien om dessa stapplande steg lever, det finns inget annat material att tillgå, inga youtubeklipp, inga videokassetter, inga tv-klipp, inga recensioner i några tidningar. Ingenting. Bara det faktum att det hände och att personerna som var med fortfarande lever och kan tala om det.

Bär detta i åtanke när du tittar på bilden nedan. Alldeles oavsett huruvida banken som ligger där nu vittnar om någon slags putslustig synkronicitet eller ej ber jag dig bära i minnet att någon gång kanske det är just du som står som den enda källan till någonting. Jag hoppas att du då är beredd att berätta din historia eller visa din bild. Bara genom detta kan historien leva vidare.

Jag stod inte länge i korsningen, jag tog ett par bilder på banken men blev så nedstämd över att det verkligen inte fanns ett spår av någonting att jag istället fortsatte med pendeltåget ut till Corona. Där ligger Louis Armstrongs hus, numera museum vilket ser exakt ut som när han bodde och levde där under de sista 20 åren av sitt liv. Bevarad historia. Bevarad kärlek. En verklig resa till någonstans.

Resor till ingenstans: Canal / Mott Street, Manhattan, NY

När det 2006 stod klart att jag skulle göra en resa till New York så hade jag omedelbart några punkter på dagordningen som skulle genomföras så fort jag överhuvudtaget satte min fot på den amerikanska marken. Två forna replokaler stod överst på listan och det skulle inte dröja innan jag befann mig vid den första av dem. Närmare bestämt bara någon timme efter att jag landat.

Canal street är nästan tvåhundra år gammal, sträcker sig lite förenklat mellan öster och väster på södra manhattan och är mycket riktigt en gammal kanal som man dränerade och fyllde igen efter att vattnet blivit för dåligt på 1820-talet. Mott street är ännu lite äldre och går i nord-sydlig riktning för att på en punkt möta Canal street i en ganska stor korsning. Det unika med dessa två gators korsande är att man skulle kunna anse korsningen vara skiljegränsen mellan de på tidigt 1900-tal mer eller mindre krigande maffiaområdena Little Italy och Chinatown. Det och att en tämligen eklektisk samling musiker i början av 70-talet skulle konvergera i en risig lokal på dagen bebodd av en konstnär.

Vi tog en shuttlebus från Newark till det lyxiga hotellet Millenium Hilton som ligger med utsikt över Ground Zero. Det kändes otroligt overkligt att få se New Yorks skyline genom skyttelns fönster, även om jag nog alltid vetat att jag skulle hamna där till slut. Väl på plats på typ miljonte våningen stod vi och tittade ut och filosoferade lite, Svärra och jag. Det var kväll och resandet hade tagit på krafterna. Vi bestämde oss för att ta en promenad innan det var sovdags dock, stegen styrde oss norrut och till slut stod vi i korsningen Canal och Broadway. Då var all min trötthet som bortblåst. Jag stod i den sekunden sex gator från Wicked Lesters replokal. Efter 29 levnadsår och tusentals resmil på jakt efter olika saker var jag sex gator från en av mitt livs milstolpar. Det är en skrämmande men självklart också behaglig känsla.

Wicked Lester reste sig ur askan av det band som kallat sig Rainbow. Egentligen var det samma medlemmar i bandet; Gene Klein, Stanley Eisen, Tony Zarella (som tidigt ersatt Joe Davidson), Brooke Ostrander och Stephen Coronel. Varför man bytte namn från det rätt hyggliga Rainbow till det betydligt mer underliga Wicked Lester är oklart. I vilket fall så hade de varit igång sedan sommaren 1970 då Gene och Stanley slagit sina påsar ihop. Som ett seriöst band behöver man en replokal och nära hörnet av Canal och Mott street skulle de finna sin hemvist. Åtminstone för ett tag.

Vi gick i princip rakt på entrén. Det är egentligen bara entrén som är något att ha idag, huset är sedan länge renoverat och har bytt ägare och ockupanter massor av gånger sedan 70-talet. Jag klev upp för trapporna ändå i jakt på något, vad som helst som kunde påminna om att grunden till en av musikvärldens allra mesta karriärer skulle läggas precis här. Jag kom in på ett kontor där det vid en slags receptionsdisk satt ett gäng ungdomar av asiatiskt ursprung vars föräldrar rimligen knappt varit påtänkta 1971. Jag brydde mig inte ens om att fråga. Jag gick sakta ner för trapporna igen och försökte åtminstone invärtes föreställa mig att de gått här med instrumenten, upp och ner i samband med de (bekräftade) tre spelningarna de gjorde 1970 och 1971. Till slut ställde jag mig iallafall vid entrén och fick ett slags bevis på att jag åtminstone varit där.

I slutet av 1971 blev de bestulna på allt de hade i lokalen. Området var på denna tiden ruttet ända ner i grunden, den enda anledningen att använda lokalen var att hyran var billig. Efter stölden stod det dock klart att de skulle behöva flytta på sig. Flytten ägde rum 1972, målet var en lokal betydligt högre upp på Manhattan. Detta var även det nästkommande målet på min lista.

Jag har under senare resor inte gått tillbaka till Canal/Mott. Jag vet egentligen inte varför, jag har varit i området men aktivt avstått från att gå dit igen. Kanske för att just detta mål inte förändrats på samma sätt som många av de andra, huset står ju fortfarande där men det är bara ett skal av vad det var då. Kanske vill jag helt enkelt ha kvar känslan jag fortfarande kan förnimma av den första gången jag stod där. Den känslan kan jag omöjligen få igen, inte av detta stället. Åtminstone tror jag inte det. Jag kanske helt enkelt är lite feg. First cut is the deepest heter det, och jag vill inte att ett  andra Canal/Mott-besök ska förringas till ett skrubbsår. Vi får väl se, jag skulle nog egentligen vilja ta lite fler bilder. Bilden nedan fick jag norpa från Gologgel Örth eftersom jag inte har någon egen med samma motiv. Den föreställer själva byggnaden med trappan nere till vänster.

Det nästa målet på listan förändrade för alltid min syn på Kiss, vad det är jag älskar med dem och vad det är jag älskar med New York. Och avslöjade kanske i förlängningen vad jag är mest stolt över med mig själv.

Resor till ingenstans: The Daisy, Amityville, NY

Jag har funderat ganska länge på vad det är som driver en person att resa till något som inte finns. Hur logiskt är det egentligen att sätta sig på ett plan, flyga över halva jordklotet och sedan befinna sig i en världsmetropol bara för att sätta sig på ett pendeltåg ut till en förort och titta på en asfaltsplätt. Vad är det man förväntar sig finna där?

Jag älskar att besöka fräcka ställen. Med fräcka ställen menar jag inte frihetsgudinnor eller eiffeltorn. Jag menar gamla unkna lokaler som en gång sett annorlunda ut, hus som en gång hyst något jag bryr mig om eller gator som en gång varit någon annans gator. Jag tänkte berätta om några av dessa besöken under titeln “Resor till ingenstans” och det går väl knappast att börja med något annat än 124 Broadway, Amityville NY. 1973 låg här en liten klubb kallad The Daisy vilken ägdes och hölls igång av en herre vid namn Sid Benjamin samt dennes fru. Deras grej var att ölen var billig och att de då och då körde liveband för den lilla skara människor som frekventerade lokuset. Under 1973 skulle Kiss ta sina första formande steg dels på en klubb i Queens och dels här, en dryg timme från Manhattans glitter och glamour. Det är en tid som präglats av myter och ibland rena påhitt eftersom få personer egentligen vetat hur det såg ut eller gick till i början av bandets karriär.

2006 släpptes en bok vid namn Sealed With A Kiss, skriven av Lydia Criss som var trummisen Peter Criss´ fru under slutet av 60-talet och nästan hela 70-talet. Lydia är en fantastisk människa med ett otroligt minne för detaljer och datum, och med ett helt fantastiskt bildarkiv från året på klubbarna. Äntligen fick vi se hur det verkligen såg ut när Kiss spelade på The Daisy. Massor av gamla instamaticbilder präglar boken vilket är en ren fröjd att beskåda för oss som är intresserade. Det finns en enda känd ljudupptagning från The Daisy, gjord på sommaren 1973. Den finns tyvärr inte tillgänglig men en låt går att lyssna på eftersom den släpptes ut i cd-boxen som kom 2001. Den visar Kiss när de är som bäst, i mitt tycke. Hungriga, unga, opolerade. Man kan bara hoppas att hela upptagningen ser dagens ljus någon gång. [EDIT: Sedan hösten 2013 finns inspelningen ute bland samlare och livet anses därför vara komplett i min värld.]

Vi spolar fram till 2010. Jag ska till New York för att se några konserter men passar på att avsätta en förmiddag för att ta mig till Amityville. Tåget tar en timme från Penn Station och jag kliver av i en annan värld. En värld som ser ut precis som Amerika ser ut i 70- och 80-talets filmer, oavsett om det är Halloween eller Fast Times At Ridgemont High. Inga skyskrapor, inga gula taxibilar utan ett villaområde för de välbärgade, ett litet pittoreskt centrum med ett “Town Square” och, naturligtvis, en stor skola. Det känns nästan som en kuliss, jag förväntar mig att Matthew Broderick eller Phoebe Cates ska hoppa fram ur buskarna vilken sekund som helst. Klockan är runt nio på morgonen, det är underbart väder och jag känner mig helt ensam. Precis runt tågstationen syns det lite liv, någon bil står och väntar på något, en kille går på trottaren. Jag börjar min promenad mot Broadway, ett par kvarter från stationen ligger denna väg som går som ett nästan rakt streck genom hela byn.

Jag kommer till torget som med sitt lilla lilla klocktorn och sin pyttegräsmatta med en bänk klyver Broadway i två delar. Jag fortsätter ned för gatan och känner en egentligen ogrundad förväntan. Jag vet att huset revs efter en brand för några år sedan, jag vet att Kiss inte står där med instrumenten redo att köra några gamla outgivna låtar för mig. Ändå känner jag ett pirr som bara sådana här ställen ger mig. Varför? Jag hinner faktiskt tänka på detta innan jag en liten bit längre ner ser det låga långa huset som en gång var granne till The Daisy. Jag är framme.

Det är en asfaltsplätt vi tittar på. Inget annat. Huset till höger verkar hysa någon form av skola eller annat utbildningstjohej, det står några där som tittar förunderligt på mig när jag stannar och tar upp kameran. Huset till vänster bebos av en veterinär. På den tomma ytan i mitten stod så en gång ett hus som under några helger 1973 hyste mitt livs allra vackraste drömmar. Jag går faktiskt ganska hastigt förbi efter att ha tagit bilden ovan, jag har ett ärende till i Amityville vilket uppehåller mig en timme (vem kan missa att gå förbi DeFeos hus när man är ett stenkast därifrån?) och det är under denna fortsatta promenad jag upptäcker Amityville på riktigt. Jag blir genuint förälskad i orten, hade jag haft möjlighet till det så hade jag redan bott där. Varje steg tar jag med försiktighet och lugn, jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka så det gäller att försöka insupa så många känslor och tankar jag kan. Jag ser skolan, och det känns återigen som att jag står i en film. Såg jag inte några killar där borta med sina footballjerseys på?

Tiden börjar rinna ut och jag börjar promenera tillbaka. Jag går samma väg, jag måste se asfaltsplätten en gång till. Helst utan de undrande blickarna från huset till höger. Väl tillbaka går jag lite närmare, jag är i princip ensam här nu. Till slut står jag på brunnslocket som om mina beräkningar är rätt är ganska exakt placerat där scenen en gång befann sig. Jag kan ha fel. Det spelar ingen roll. Jag tar fram min telefon, sätter i hörlurarna och startar Acrobat, Kisslåten från The Daisy som var med i den där boxen. 37 år efter att den spelades in på samma plats spelas den där nu igen. Kanske för sista gången. Det är lätt att känna ett vemod i denna stund, jag fick inte vara med 1973 eftersom jag dels inte levde och dels inte bodde (eller skulle bo) i New York. Denna låten och denna asfaltsplätten är allt jag har och allt jag kan få, men just därför blir också kärleken och känslan så oändligt mycket starkare. Fantasin får fylla i där fakta inte står att finna. Jag känner en lycka, en inre frid. Nästan som en upplysning. Denna soliga, nästan varma, höstmorgon alldeles i början av oktober 2010. På Broadway. I Amityville.