Proggliv – ny sida

Det var längesedan jag skrev något här, dock utan att ligga på latsidan. Den i tidigare inlägg nämnda Progglådan gås nu igenom å det grundligaste på en helt ny bloggsida: http://proggliv.blogg.se/

 

Den intresserade kan ju läsa lite och gärna komma med kommentarer. kritik eller annat om så önskas. Eller bara njuta av texter om fina skivor!

No Comments



Proggliv – när skogen tar över

Jag är väldigt fascinerad av begreppet “bruksort”.  Det kan ha börjat med min vän Connys utställning i ämnet för många år sedan (läs här) där han beskrev fenomenet och dess utdöende oerhört vackert med ljud. Hur livet alltid börjar med vatten, hur det ända sedan de första människorna och flodkulturerna vid exempelvis Eufrat och Tigris handlat om vatten. Vatten som ursprung, vatten som överlevnad. Vatten som fortlevnad.

I Sverige skapades samhällen vid vatten, vatten är kraft, kraft driver bruket, bruket anställer människor, människor måste bo och skapar således samhällen. Byar blir till orter blir till städer (i vissa fall).

Inte alla byar blir mer än just byar dock, och efterhand som tiden går framåt förändras förutsättningarna för fortlevnad, för att utvecklas och invecklas. För att leva. Vatten är inte längre det viktigaste. Knappt viktigt alls. Landsbygden avfolkas och urholkas i takt med att bruken lägger ner, dessa mastodontplatser som skapat och upprätthållit liv är inte viktiga längre när produktionen flyttas till andra platser, andra länder, andra samhällsekonomier. Kvar blir bara skuggorna. Skuggorna av liv. Bruken står dock ofta kvar fysiskt, och sakta men säkert återtar naturen dessa platser. Naturen kommer naturligtvis att vinna, det är det enda man kan vara säker på i tider som denna när dårar styr dårar på dårars vis – det enda som kommer att bestå efter att vi förgört oss själva är naturen. Inte ekonomin, inte marknaden, inte människan.

Fria Teatern spelade in en skiva på temat 1979, en föreställning som skrevs som en slags protest mot avfolkningen av landsbygden och nedläggandet av bruken vilket omöjliggjorde för människor att bo och leva kvar där de ville bo. Där de hörde hemma. Skivan heter “Bruket ska leva” och är en stundtals rolig, stundtals sorglig historia om en fiktiv by (Hyttefors) men ett verkligt skeende.

bruket

Ett annat band som jag precis avnjutit i samma genre bär nästan samma namn. Fria Proteatern finns med i Progglådan jag nyligen köpt i en föreställning inspelad i maj 1976. Fria Proteatern var (är!) ett unikt band på det sättet att de sin tämligen smala inriktning till trots faktiskt hade en ganska stor fanbas redan när det begav sig. De fick dessutom till några låtar som skulle kunna klassas som hits (någon låg på Svensktoppen, no less!). Det är en intensiv och underbar föreställning man lyckats fånga på Scalateatern och den fenomenala versionen av Bonnieroperan som handlar om familjen Bonnier och deras behandlande av kultur är sannerligen en aktuell låt även idag. Texten är rolig men skrattet fastnar i halsen.

Vart är vi på väg? Det går att förstå endast genom att blicka bakåt. Den som inte förstår det förgångna kommer aldrig att förstå sig på framtiden heller. Jag önskar att fler förstod detta.

 

No Comments



Proggliv, en stund senare

Jag råkade köpa den nya Progglådan. Eller råkade och råkade, jag har längtat under vad som känns som ett helt liv efter en dylik. 40 cdskivor samlade i en box, på skivorna återfinns uteslutande livematerial ur Sveriges Radios digra arkiv. I urvalet signerat den gemytlige Coste Apetrea (som dyker upp både här och där på skivorna av förklarlig anledning) finner vi allt från storheter som Ulf Lundell (innan han blev gammal och trött) och Samla Mammas Manna till band som knappt någon hört talas om, än mindre kommer ihåg, typ otroliga Dice. I egenskap av samlare hade jag hört ett par grejer sedan innan, men på det stora hela bjuds vi på 40 timmar musik som inte går att finna någon annanstans. Denna boxen är inget som jag ämnar hasta igenom, jag kräver full koncentration av mig själv när jag avnjuter skivornas innehåll. Således har jag efter en vecka endast “hunnit” lyssna på två skivor, den ena satte dock en sådan prägel på sinnet att det inte gick att tänka på något annat på flera timmar. Jag talar, inte helt otippat, om Träd, Gräs & Stenar som tillsammans med fyra dalaspelmän den sextonde mars 1971 i musikradions program Svensk Ton framförde vad som annonserades som en slags musikalisk tvekamp.

tgs

Konserten är uppdelad så att varannan låt spelas av TG&S och varannan av dalaspelmännen. Det blir en dynamisk och härlig musikalisk kontrast mellan TG&S progressiva, ibland dova rock och dalaspelmännens framförande av företrädelsevis olika polskor. Denna kombination av men även uppdelning mellan två musikstilar är något av det mest unika jag hört. Den tveklöst starkaste låten på skivan är Torbjörn Abellis “Tidigt om morgonen” som kommer i slutet av skivan och varar över tio minuter. Det är ett lugnt stycke som innehåller precis allt jag älskar med svensk musik från denna tid. Lika delar Gärdesfest, sommar, sol och frihet blandas med en slags musikalisk oro över avbefolkningen av bygden, nedläggning, ensamhet, ovisshet. Det är detta som är TG&Ss styrka, förmågan att genom toner uttrycka sådant som folk tänker på. Abellis vemodiga och vackra sång tillhör det bästa bandet spelat in, han hade verkligen sinne för det där, vår gamle Torbjörn.

Jag kommer att tänka på en episod med just Torbjörn (basist i TG&S för den oinvigde). Jag såg bandet flera gånger 2001/2002 och passade på att spela in dem med min minidiskspelare. Jag erbjöd trummisen Thomas Mera Gartz inspelningarna när vi träffades i Ängelholm men han avböjde med åsikten att musiken redan var bortskänkt när den spelats. Något eller några år senare bodde jag i Växjö när det en kväll ringde. Det var Torbjörn Abelli. Jag blev alldeles knäsvag. Han hade hört om mina inspelningar och ville förvissa sig om att jag inte sålde dem. Tydligen hade någon jeppe från förr hittat lite gamla inspelningar och gjort sig en hacka på dessa utan att vare sig meddela eller dela med sig av materialet till TG&S. Jag blev alldeles skakis och förklarade under en lång stund att materialet bara spelats in av kärlek till bandet och att det inte fanns någon som helst tanke på någon monetär gagn för min del. Vi talade i över en timme, efter ett tag talade vi om precis allt annat och inget. När jag lade på luren kändes det som att jag pratat med en polare i en timme och det fanns ingen som helst animositet från hans sida. Sådan var Torbjörn. Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom oerhört.

Jag har lyssnat på en skiva till, en delad skiva som inleds av Ragnarök. Detta Kalmarbaserade band som spelar (de finns fortfarande och firade 40 år alldeles nyss) underbar instrumental musik stundtals nära besläktad med exempelvis Pink Floyd och King Crimson. Jag vet inte riktigt varför Coste där valde att ta några enstaka spår från två olika sessioner, men det var en njutningsbar halvtimme i vilket fall även om den krossades totalt av nästa band. Arbete & Fritid i en inspelning från radions Tonkraft i januari 1974. Jag älskar detta bandet och deras sätt att skapa världsmusik innan begreppet ens existerade. Under den dryga halvtimmen som programmet varar tar de aldrig paus, låtarna flyter in i varandra och ibland dröjer det ett tag innan man märker att en annan låt tagit vid. Starkast är, utan tvekan, Afghanlåten som med sin melodiska slinga och sin stämning gör att jag önskar att den aldrig ska ta slut.

vatten

Den som ändå fått vara med på den tiden, när allt var möjligt. “Men tiden rinner, försvinner så fort. Ljuset brinner, vad hinner bli gjort?” (Trettioåriga Kriget)

2 Comments



Proggliv – en slags introduktion

Solen har precis börjat skära genom träden, det är en tidig morgon. Bäcken porlar och i den i övrigt kompakta tystnaden antar flödet nästan ett annat slags ljud, kanske ett mekaniskt ljud som skulle kunna påminna om en maskin någonstans. Står du stilla på spången som leder över bäcken kan du nästan se näcken sitta längre bort. Älvorna dansar över ängen i gläntan. Allt detta är musik. I allt detta finns musik.

Det är svårt att säga exakt när det började för mig. Det kan ha varit så sent som i juni 2001 när jag och Ern åkte till Malmö efter två dagars kringresande norröver. Det var någon slags festival och bandet Träd, Gräs & Stenar skulle spela. De femtio minuterna de avverkade på scenen öppnade sannerligen mina ögon för något nytt. Något absolut men också odefinierbart som exploderade det som länge varit en tickande bomb i mitt hjärta.

Det kan även ha varit den dagen efter en skivmässa, som även den ägt rum i Malmö. Detta måste ha varit flera år tidigare. Kanske 1995-96 redan? Jörgen på Söder-CD sade åt mig att sätta mig ner medan han packade upp det sista, varpå han slängde  Gentle Giants ”Three Friends” på vinyltallriken. Från den dagen var jag också fast, men det var nog på ett annat sätt. Inbillar jag mig åtminstone.

Det var nog mest Träd, Gräs & Stenar i Malmö som verkligen visade vägen. Som definierade om hur jag lyssnade på musik. Som berättade för mig att musik måste berätta något för mig, annars är den värdelös. Detta kan självfallet ske på olika sätt, det är aldrig logiskt och det är alltid subjektivt. Berättandet kan vara en liten detalj, men också helheten. Det kan vara en röst, en text, en stämning. Det gemensamma återfinns bara i den av samtiden givna etiketten: ”Progg”.

För gemene man i Sverige är progg troligtvis ett gäng hippies som spelar hellre än bra och som heter Risken Finns, Fria Proteatern eller Hoola Bandoola. Det mesta är olyssningsbar skit och alla som inte blev Mikael Wiehe via tvprogrammet Så Mycket Bättre är omusikaliska tramspellar som bor i kollektiv och odlar morötter. För gemene man i återstoden av Europa definieras progg nog mer som gamla Genesis och Pink Floyd, stora drakar som spelade låtar som varade hur länge som helst. Ofta över fem minuter minst.

För mig är progg allt det där, och mer därtill. Progg är att berätta. En berättelse är inte alltid en historia som börjar med A, går via B och slutar med C. En berättelse kan lika gärna vara en förnimmelse av något man glömt, något man älskat. Kanske något man varit rädd för. Proggen gör det med mig. Den skrämmer, glädjer, engagerar. I den svenska proggen finns dessutom något som inte finns i musik någon annanstans. Något som  folk från hela världen letar efter, lyssnar på och dessutom betalar otroliga summor pengar för att få höra.

Jag tror att det börjar med skogen. Jag tror det börjar med den porlande bäcken. Jag tror det ligger i något slags naturnostalgi som personifierats och därför även definierats av så många olika kulturpersoner och händelser i just den svenska nutidshistorien. När det sjöngs om blommor i San Francisco och sergeanter i England så hände det något helt annat här. Detta väsen lever fortfarande, till viss del genom de personer som fortfarande lever. Till störst del genom det de lämnat efter sig. När världen idag är en kall, hård plats som fått människor att återgå från det empatiska till det egoistiska så är det underbart att kunna dra ett skynke över sig som består av ljud, berättelser och musik från inte allt för längesedan.

Astrid Lindgren var progg. Torsten Lilliecrona likaså. Tillsammans skapade de exakt det jag försöker beskriva i de sista tre minuterna av Saltkråkan. Titta på klippet och känn vågorna skvalpa mot strandkanten. Känn doften. Lyssna på musiken. Lyssna på orden.

SALTKRÅKAN, SLUTET

Detta inlägg är det första i en tänkt serie om proggen, som jag ser den, hör den, lever den. Om man ska anse att musik kan definiera någon som person så hoppas jag på tillika strävar efter att proggen ska definiera mig. Det är den enda musikform som är tillåtande istället för begränsande. Det är det enda jag önskar. Välkomna åter.

 

No Comments



40 år, en historia

Tisdag, den trettionde januari 1973

Det är ju en sak att han ska flytta men måste det vara så jävla kallt? Jag har alltid tyckt om morfar, han har alltid varit snäll även om han säkert varit rätt giftig en gång, men jag har ju lovat Paul att vara på hans klubb vid åtta. Det skulle ju vara fan att komma dit och lukta svett. Men det är klart jag ställer upp. Han fyller ju ändå 67, gubben. Dock – säger han ett enda jävla ord till om att han nu bor på samma gata som Bix Beiderbecke gjorde när han dog så somnar jag! Ja morfar, jag vet – Bix var en av de bästa. Ja, du har sagt att han dog alldeles för tidigt. Ja, ja, huset där – där bodde han när han dog. På samma gata som du nu ska bo. Hans intresse för folk som varit döda längre än jag levt är på gränsen till sjukligt. Och jazz, det är ju knappt musik. Men va f….GEORGIE! Kattjävel. Allvarligt talat, den katten gör mig galen. Satan vad kallt det är. Ska jag verkligen gå ut ikväll? Visst – Paul och jag har varit vänner länge, men hans råtthål till rockklubb gör väl ingen glad. Och att döpa den till Popcorn. Som om en massa småungar skulle springa där. Fast vad stod det i annonsen idag – Popcorn blir Coventry? Vad fan betyder det? Byter han namn från trams till obegripligt? Tur att han är snäll. Jag hoppas jag får en öl gratis för att jag dyker upp. En tisdag. Suck. Skulle nog egentligen bara vilja åka hem. Kallt. Satan vad kallt. Klockan är bara fem på eftermiddagen och det är redan nio minusgrader. Usch.

Fan, nu får jag springa ändå. Gott med mat efter flytten och det är ju inte så långt, men jag är sannerligen inte klädd för språngmarsch. Haha, när man springer så här ner för 46th så ser det ut som om tunnelbanan är ett stort rymdskepp eller nåt. Ser jävla dumt ut. Man skulle sprungit denna vägen på ett par ´ludes, det hade jävlar i mig blivit roligt, haha! Nere på Queens Boulevard nu, till vänster skulle det vara. Hoppas kön inte är så lång…. Eller jaha? Inte en människa. Fast det är klart, i denna kylan vill väl ingen stå ute. De är säkert inne allihopa. Jävlar vad högt de spelar därinne, har de redan börjat? Undrar vad det är för något, Paul sade att bandet han bokade hette Wicked Lester men att de plötsligt nu skulle byta till Kiss. Kiss? Hoppas det inte är fjollor. Fast Wicked Lester lät ju också knepigt, lite som den där elake ungen på förskolan som alltid skulle slåss. Wicked Lester. Så kan väl för fan inte ett band heta. Bättre med Kiss då. Kanske. Paul snackade förresten om att grannarna klagat, tro fan det med denna volymen.  Jag hade aldrig pallat bo här. Få se, var är Paul…men va fan?

Här är ju tomt? Inte en människa? Nästan iallafall… Men för faaaaaaaaaan…….

Vad är det där för jönsar? Har de inte lite väl många högtalare? Fan vad de ser bortkomna ut. Måste nästan ta en bild och visa Paul sen, jag trodde ju att han skulle jobba ikväll. Haha, det är inga rockstjärnor direkt. De där två på gitarr ser ut som om de kommit direkt från en dubbeltimme i matte.

Snygg hållning, grabben! Paul kommer att älska detta. Men fan vad grannarna kommer att klaga, det är ju en hysterisk volym de sitter inne med. Man uppfattar knappt vad de sjunger. Love her…nånting med can…in a can? Vad skulle det betyda? Oh, nu går han bort mot basisten.

Jag gillar trummisen. Han verkar ha lite stil. Slarvigt är det, det är ingen Gene Krupa som morfar skulle sagt, men han är skön. Undrar om han hittade trumsetet i soptunnan utanför.

Men varför bokade Paul in detta pellejönsgänget? Har han inte hört hur bedrövligt det låter? De där borta verkar dock gilla det, det är säkert polare till bandet. Shit, han där ser arg ut. Och full. Det önskar jag att jag också vore. Hon den ljuse var ju lite snygg, om man skulle…. Äh, det är säkert flickvänner hela högen. Haha, om man räknar ihop de där med de på scenen och lägger till personalen så är det nog en tretton personer här inne just nu. Vänta, jag måste ju räkna med mig själv också! Fjorton. Känns det långt till Madison Square Garden grabbar? Haha. Oh, kolla basisten. Han är nog “den tuffe”. Och han har målat sig extra fin i ansiktet också, haha.

Nä vad fan. Jag skiter i det. Paul är ju inte här ändå, och musiken låter som om några förskoleelever fått varsitt instrument. Helt olyssningsbart. Vad sade han, hette låten Firehouse? Då kommer nog Hospital snart efter. Sedan Cemetery. Haha, fan vad dåligt. Hoppas verkligen att Deep Purple släpper en ny skiva snart, där har vi folk som kan spela. Men de hade nog inte spelat på denna syltan om det så vore det sista giget i karriären, haha. Sikta högre grabbar! Och spela bättre. Nu drar jag, men fan vad kul det ska bli att visa Paul fotona på skiten han bokat in. Han kommer att skratta sig fördärvad. Helvete vad kallt det är ute.

 

Epilog, den sjätte oktober 2010

Det var längesedan jag var här. Tiden äter upp mycket av det man minns, plötsligt har det gått många år och när man återser en gammal vän eller en plats så är denne aldrig samma som när man såg den sist, när det senaste minnet skapades. Där är huset där Bix Beiderbecke bott, det minns jag. De har satt upp en plakett om honom, fint. Morfar hade blivit glad. Jag minns att jag tyckte morfar var löjlig som gillade en jazzmusiker så mycket. Nästan så att det blev en tävling för mig att INTE gilla. Men men, med åldern kommer visheten, Bix var rätt vass ändå. Det hade nog morfar också gillat att jag tyckte. Tunnelbanan, från denna vinkeln ser det fortfarande ut som ett nedgånget rymdskepp eller ett parkeringshus. Det börjar bli dags att åka hem, det var iallafall kul att återse morfars gamla hus. Oj, fan vilket underligt folk som rör sig här numera. Eller det kanske alltid har varit så? Kolla han där. Skinnjacka och rakad skalle. Han kom precis ner från tunnelbanetrappan. Nu står han och glor på banken. Banken? Där låg ingen bank sist. Var det inte där Pauls klubb låg? Popcorn. Eller vad hette den? Nu tar han upp en kamera. Tar han kort på banken? Nej, inte Popcorn, den bytte ju namn till nåt brittiskt. Men vaf…nu går han upp för trappan igen? Samlar han på bilder av Chase Manhattan-banker? Jävla underligt folk här. Coventry! Så hette klubben. Jag var ju där den kvällen de bytte, när det där knepiga bandet spelade. Undrar hur det gick för dem. De lär ju inte jobba på banken iallafall.

 

Kiss: Forty years on, to say you make me happy would be a gross understatement. To say I´m just a Kissfan would be to lie. So I simply say this – You made my life the best life possible. Ace, Gene, Paul, Peter, Eric, Vinnie, Mark, Bruce and Eric:

Thank you.

1 Comment



Resor till ingenstans: Bell Sound Studios, 237 West 54th street

Den för detta året sista Kiss-relaterade resan till ingenstans är egentligen en resa till en dörr. När jag och Svärra satt på Subway på 54th street 2006 så satt vi mitt emot huset som allting egentligen började på riktigt i. Till yttermera visso hör att huset i sig har en viktig men ändå ganska liten Kiss Konnektion eftersom den inskränkte sig till några få veckor en höst, däremot var huset desto viktigare för musikhistorien i stort. Det blir en parallellhistoria som vanligt, jag hoppas att det blir begripligt.

1950. Långt ner på Mott street i chinatown. I huset som bär nummer 73 (synkronicitet?) har skolkamraterna Weintraub och Cronin precis startat en liten studio, eftersom de fortfarande utbildas så används den främst på kvällar och helger. De spelar främst in religiösa högtider och annat lokalt småpjuck. Inspelningsmöjligheterna är ganska knapphändiga, men båda brinner för det de gör och de växer snabbt ur sitt lilla krypin. De flyttar fram och tillbaka mellan Brooklyn och olika adresser på Manhattan för att slutligen hamna längst upp på femte våningen i ett hus som bär adressen 237 West 54th street. Deras anseende har nu ökat högst betänkligt och bland annat Frankie Lymons dunderhit “Why do fools fall in love” hade spelats in strax innan flytten till 54th, vilket naturligtvis inte alls låg dem i fatet.

1973 var ett väldigt varmt år i New York. Juli månad var nästan outlidlig och när september annalkades kunde det fortfarande bli över 30 grader vissa dagar. Kanske var det hettan som fick Bill Aucoin att lova det okända bandet Kiss ett skivkontrakt efter spelningen på Hotel Diplomat i augusti. Kanske kunde han inte tänka riktigt klart mitt uppe i svettningarna. Eller så såg han bara potentialen. När Kiss för första gången äntrade Bell Sound Studios i slutet av september 1973 var det återigen väldigt varmt ute, inomhus skulle det dock bli stekhett. De fick förvisso inte börja spela in någon skiva direkt, låtarna var alldeles för ostrukturerade för det. Det första de gjorde var att spela in i princip hela sin repertoar så att de tilltänkta producenterna Kenny Kerner och Richie Wise kunde se vad som fanns att jobba med.

I mars 1960 äntrade Sveriges egen sångfågel Monica Zetterlund Bell Sound. Hon sjöng in en hel skiva som skulle kunna tagit världen med storm, hennes karriär hade redan tagit fart men USA stod fortfarande delvis oerövrat. Vad som hände är nog fortfarande lite oklart, men efter att skivan spelats in lades den i malpåse och såg inte dagens ljus förrän 35 år senare. 1996 släpptes den på cd för första gången och världen fick en påminnelse om att världens i särklass sprödaste jazzröst någonsin faktiskt härstammar från de värmländska skogarna. Om världen nu behövde påminnas om detta tämligen självklara faktum.

Det var en jäkla hög med knepiga låtar Kerner och Wise fick rota med. När Kiss och producenterna till slut äntrade studion igen i november hade många av låtarna kortats ner, stramats upp och tightats till. Skulle Kiss bli ett stort band kunde de inte låta som ett lokalt barband. Vi har mycket att tacka Kerner och Wise för, bandmedlemmarna hade bevisligen vare sig kunskapen eller känslan själv för hur man strukturerar upp en låt så inputen utifrån var en skänk från ovan. Den fortsatte för övrigt vara det under större delen av bandets karriär, det är först på senare dagar som man aningen övermodigt anser sig kunna göra allt själv utan någon från utsidan som stramar upp. Ett i mina ögon fullkomligt barockt drag.

Bell Sound var inte bara en inspelningsstudio, en lång artikel i Billboard 1968 vittnar om hur deras teknikavdelning verkligen var State Of The Art och många skivbolag vände sig till just Bell Sound för att få hjälp med kopiering, pressning osv. Bland de roligare artisterna som på något sätt nyttjat Bell Sound hittar vi både The Beatles och Rolling Stones. Och Del Shannon. Fast han är inte lika rolig. Vad detta i sig möjliggjorde var dock att Weintraub och Cronins lilla företag sakta men säkert tog över hela byggnaden till slut. Från att ha börjat i ett råtthål i chinatown så var Bell Sound 1968 en världsledande studio med massor av anställda. Samma år dog tyvärr Dan Cronin i en flygolycka, och något år senare sålde Al Weintraub Bell Sound. Studion överlevde i annan regi fram till 1976 då den stängde för gott.

Bilden ovan visar insidan av studion så som den såg ut 1969 och även 1973 när Kiss var där vilket bekräftas av flera bilder från inspelningen (som jag dock inte kan lägga upp här). Vi kan väl vara överens om att lila, gult och vitt inte är de hårdaste av rockfärger men samtidigt är Kiss debutskiva inte deras hårdaste heller så det kanske går på ett ut. Skivan sålde inte alls, turnéerna gick bättre, bladi bladi bla och sen blev de jättestora och fick göra soloskivor och sälja dockor och sovsäckar och golfstrumpor. That´s all good and true såklart men det är detta första året, det varma året 1973, som jag ser när jag tittar på bilderna ovan. Jag ser de unga musikerna som plötsligt fått skivkontrakt och som gör så gott de kan (and HOW good it would turn out) i en studio som man kanske skulle kunna kalla Barba-Bell. Jag ser konflikter som bidrar till en spänning som är nästan påtaglig när nålen hamnar i skivans spår. Jag hör spelfel, baktakter och underliga missar. Och jag skulle under inga omständigheter byta ut någonting.

Om man står med näsan norrut vid 73 Mott street där Bell Sound en gång så modest startade så kan man gå några få meter fram till korsningen Canal street / Mott street. Tittar man till vänster där på den norra delen av gatan så ser man Wicked Lesters replokal. Med 22 års mellanrum har vi alltså två skivbolagspionjärer och två musikvärldspionjärer inom ett enda litet kvarter. Ingen av dem visste om varandra, när Kiss äntrade Bell Sound 1973 var Cronin och Weintraub redan ute ur bilden. Deras arv levde dock kvar, och fortsätter göra det i det faktum att om det inte varit för dem och deras vision så hade Kiss debutskiva inte varit exakt den skiva den är. Det, är jag övertygad om, hade gjort världen till en mycket tråkigare värld att leva i.

Epilog: När jag och Svärra ätit färdigt på subway 2006 så tog jag en bild på entrén (en väldigt spartansk dörr…bild kommer) och gick även in i byggnaden som då hyste en dansstudio på flera av våningarna. Ingen där visste något om Bell Sound. Även personalen på fraktbolaget som låg på bottenvåningen (vars framtida fönster man ser på den svartvita bilden ovan) såg ut som fågelholkar när jag började fråga om hyresgäster som dött långt innan de själva fötts. Tänk att stå där och jobba och inte veta vad som ägt rum bara ett par årtionde tidigare. That is where I come in. Jag fortsätter resa till ingenstans, till asfaltsplättar, gräsmattor eller huskroppar som idag inte är något men som en gång var en plats som skrev historia på något sätt. Allt var inte bättre förr, men det mesta var åtminstone roligare.

Om man kör en Google Earth idag ser man att 237 West 54th håller på att renoveras. Fler av husen intill har rivits sedan jag var där 2006. Hoppas att åtminstone detta får stå kvar, som en relik men också en påminnelse från en svunnen tid då skivor spelades in i skivstudios och inte i källare eller vardagsrum. Från en tid då två skolkamrater kunde bli tekniska innovatörer och förändra en musikvärld utan att i princip någon visste om det. Ett alldeles för sent Tack till herrarna Weintraub och Cronin är därför på sin plats.

/Alex

No Comments



Resor till ingenstans: Academy Of Music/Palladium, East 14th street, New York

Ibland är det bara ens egen dumhet som sätter käppar i någon form av hjul. Ibland är det okunskap. 2006 var det för min del en liten blanding av båda som skulle göra att jag idag sitter vid en datorskärm och knäpper mig på armen med ett gummiband. Pucko, inte bara en dryck.

Academy Of Music var från början ett ställe på east 14th street som öppnade 1845 och revs 1926. En schysst teater med (tydligen) bra ljud men i övrigt en arkitektonisk skräphög. När teatern revs 1926 såg några driftiga herrar sin chans och byggde en ny teater på andra sidan gatan som även den fick namnet Academy Of Music vilken kunde hysa upp till 3000 personer. Från början användes denna mest som en biograf men i och med att Fillmore East stängde i juni 1971 så såg man även en chans att kapitalisera på konsertmarknaden och gjorde detta med stor framgång (inkluderandes ett namnbyte som vi kommer till senare)  fram till att konsertlokalen blev en nattklubb 1985, och slutligen stängde och revs 1996/97.

1989 hade jag satt in en liten blänkare i tidningen Okejs avdelning “Pop Swop” där jag av någon anledning sökte brevvänner som specifikt sett Kiss i Stockholm 1988. Själv såg jag dem i Köpenhamn. De spelade även i Göteborg. Den som finner någon som helst logik i min modesta önskan ombedes meddela undertecknad. I vilket fall, jag fick flera svar varav åtminstone en fortfarande är en god vän 23 år efteråt. Dessutom fick jag några brev innehållandes listor. Listor på videokassetter med Kiss, och listor med ljudupptagningar. Speciellt en sådan ljudupptagningslista skulle komma att inte bara omforma mitt liv totalt utan den skulle ta alla kunskapsgränser jag trott mig ha, pulvrisera dem, stampa på dem och kalla dem för Snythilde. Denna lista innehöll nämligen två inspelningar som jag knappt kunde förstå: 1. Köpenhamn 1988. En inspelning från konserten jag sett??? Eh….hur gick DET till?, samt 2. New York 1973-12-31, markerad som “first gig ever”. Detta skulle förstås visa sig vara lite falsk marknadsföring men som tolvåring hade man varken kunskapen eller det ständiga ifrågasättandets tvetydiga cynism varför jag först trillat av stolen efter att ha sett Köpenhamn, sedan rest mig upp, och sedan trillat omkull igen. På nyårsafton 1973 spelade Kiss inte sitt allra första men sitt första STORA gig (it´s the truth!) på något som hette Academy Of Music som kvällens första, oannonserade, band (av totalt fyra). Från den dagen skulle detta vackra namn Academy Of Music för alltid vara inpräntat i mitt sinne. Stanna nu upp en sekund och njut av billboarden för giget där Kiss inte syns alls.

För att köra igenom Kisshistorien lite snabbt så spelade Kiss här tre gånger på kort tid, och sedan en avslutande gång efter några år. Nu rabblar jag några datum så den därtill ointresserade ombedes hoppa ett stycke ned. Första giget ägde således rum nyårsafton 1973, Genes hår tog eld i Firehouse men i övrigt lät det rätt hyggligt. 100,000 years hade fortfarande kvar den underliga fjärde versen. Sista gången den spelades, methinks. Nästa besök ägde rum i januari 1974 och det tredje i mars 1974. Efter detta blev Kiss stora, sedan ännu större, sedan störst, strax därefter lite mindre och medan Academy of Music 1976 bytte namn till Palladium så bytte Kiss trummis 1980 samtidigt som populariteten tyvärr minskat så till den milda grad att den enda konserten de genomförde på hemmaplan med den nye trummisen under hans första år var ett litet specialgig just på Palladium i juli. De repeterade där med fina gamla Eric Carr under en vecka, och den 25/7 genomförde de en “riktig” spelning med honom. Långt från forna dagars Madison Square Garden-konserter, samtidigt så var någon slags cirkel sluten.

När jag fick hem kassetten från 1973 så spelade jag nog den hundra gånger på en vecka. Jag kunde liksom inte fatta att det var en inspelning från 1973 med Kiss, och även om senare år skulle ge mig andra ynnester i form av ovanliga ljudupptagningar så var kicken jag fick från just denna tape just året 1989 kanske den starkaste någonsin. Missbrukare jagar ofta efter den första kicken, det första ruset. Missbruk behöver inte bara bestå av drogrelaterad stimulantia. Jag är den förste som skriver under på detta, vilket många av mina vänner vet.

Eftersom jag gärna vill se ställen som betytt mycket för Kiss och, i förlängningen mig, så ville jag väldigt gärna se Academy/Palladium om jag skulle komma till New York. Tyvärr revs stället som sagt 1996, men jag ville åtminstone se området. 2006 när jag och Svärra åkte till New York för att se Paul Stanley så hade jag inte full koll på exakt var Academy hade legat. Många ställen hade jag noterat men Academy lös med sin frånvaro på min karta. Så stod vi där i en kö som skulle ta oss in till Irving Plaza där Paul Stanley skulle genomföra vad som fortfarande med all sannolikhet är den bästa konsert jag någonsin sett, men eftersom jag och köer inte är så goda vänner så sade jag till Svärra att jag tar en kort promenad. Jag gick två gator ner ungefär, kom till en korsning, svängde höger och gick in i en liten mataffär och köpte snask och läskeblask. När jag kom ut tittade jag mig lite runt, fortsatte åt höger, gick upp höger igen och strax var jag tillbaka vid kön.

Hade jag vetat när jag stod i den första korsningen att det jag tittade på när jag tittade till vänster var 126 east 14th street, platsen där Academy en gång legat, så hade jag kanske stått kvar där än idag. Jag gjorde en googlepromenad precis innan jag skrev detta blogginlägget bara för att påminna mig om detta faktum varpå jag bet mig i tungan och knäppte gummiband på armen. Så ini helvetes nära. Och jag hade inte en aning. I-D-I-O-T.

2010 var jag bättre förberedd. En tidig morgon tog jag en promenad från mitt hotell på east 17th street ner till 14th. Jag hamnade i parallellkorsningen jämfört med var jag stod 2006, och denna gång visste jag eaxkt var jag befann mig, och viktigare – var Academy stått. Jag stod kvar förvånansvärt länge, detta var inget att hasta med även om byggnaden som ligger där idag såklart inte har något med något att göra. Eller jo, lite! Den nuvarande byggnaden (som faktiskt heter Palladium) inhyser idag New York University. En viss herr Chris Lendt jobbade här 2010 (och jobbar kanske fortfarande). Chris var under många år på 70- och 80-talet Kiss kringresande ekonomisnubbe som skrivit en fullkomligt underbar bok om maskinen bakom bandet, jag träffade dessutom honom och gjorde en lååång intervju under samma resa. Synchronicity?  I vilket fall, jag stod där. Tittade. Försökte se billboarden. Försökte känna den kalla vinternatten 1973 då Kiss promenerade på just de gator jag själv nu beträdde. Unga. Sugna. Äkta. Jag önskar att jag hade fått vara med. Tur att jag iallafall har kassetten.

 

No Comments



Resor till ingenstans: Electric Lady, 52 west 8th street, NY

Denna resan till ingenstans är egentligen faktiskt en resa till någonstans eftersom Electric Lady fortfarande existerar och används. Däremot tar de inte emot turister eller olika bands fans så man får titta på en fasad. Och drömma lite.

“Jag tror det är de där två” Trummisen Peter Criscuolas fru Lydia pekar på de två underligt klädda killarna som står utanför ingången till den redan klassiska inspelningsstudion Electric Lady. Peter hade efter att ha haft en annons inne i tidningen Rolling Stone blivit uppringd av en snubbe som ville träffa honom tillsammans med sin bandkompis, men de som stod på avtalad plats såg mest ut som lodisar. Det var Paul Stanley & Gene Simmons. Platsen var 52 west 8th street i Greenwich Village, NY en dag i september 1972.

Greenwich Village är idag en av de få platser i centrala New York där man fortfarande kan förnimma den där känslan av 70-tal som annars suddats ut så duktigt av herrarna i staden. Gotham var på 70-talet som bekant ingen särdeles angenäm plats att vistas på after dark, och det Times Square som idag skyltar med musikaler och familjemys var då en plats för knark och prostitution. Självfallet är just detta inget jag direkt längtar tillbaka till, men det är samtidigt detta som är ursprunget till det vi ser idag. På samma sätt har de smutsiga städerna Manchester och Birmingham rustats upp betydligt i jämförelse med när Black Sabbath och lite senare Judas Priest där vrålade ut sin ångest och skräck för att fastna i de sotfyllda kvarteren präglade av den hårda brittiska industrialismen. But i am digesting.

Om man kommer norrifrån och hoppar av tunnelbanan på 4th street en sen kväll så finns det en yttre känsla av 70-tal kvar i the Village. Ljuset, dofterna och folkmängden överensstämmer en hel del med bilder från filmer och dokumentärer som jag satt i mig en masse genom åren. Precis utanför den södra tunnelbaneuppgången ligger Blue Note, detta Mekka för jazzentusiaster, denna fristad för folk med intelligent musiksmak tillika musikintresse. Och bara några gator norr om detta ligger således en skivstudio som av många skäl anses vara klassisk mark, inte minst för de Kissfans som huserar världen över. Kiss har använt Electric Lady till en hel del genom åren, men det som kittlar mig mest är naturligtvis alla de initiala detaljerna som först efter ett tag skulle utmynna i sminkrockgruppen Kiss.

En av de stora detaljerna är såklart att Wicked Lesters skiva spelades in här. Först de tidiga inspelningarna med Steve Coronel på gitarr, sedan den polerade och sedermera färdigställda (men aldrig utgivna) produkten där Ron Leejack hyrts in för att fullborda det som Steve tyvärr inte riktigt redde ut. I slutskedet av Wicked Lesters prominenta försök med sina små medel så letade dock Gene och Stanley (han hette ju inte Paul riktigt ännu…) i hemlighet efter någon som kunde hjälpa till att fullborda deras musikaliska vision. Den första pusselbiten skulle bli den där snubben som dök upp med sin fru och brorsa den där septemberdagen. Gene och Stanley hängde redan rätt mycket vid studion och sjöng på andra artisters grejer samtidigt som de spelade in Wicked Lesterskivan, så det föll sig naturligt att det första mötet skulle ske där.

I tecknade filmer börjar stora snöskred ofta med en liten snöboll, och detta snöskredet håller fortfarande i sig 2012 även om jag personligen anser att kraften avtagit avsevärt. Innanför dörren på bilden har det skapats mycket musikhistoria, men få frön som såtts på gatan utanför växer fortfarande. Att stå på andra sidan gatan och bara tänka på det som ägt rum därinne och även mötet utanför får håret att resa sig på mina armar direkt. Det är en väldigt behaglig känsla som även går att förnimma på ett kontor i centrala Helsingborg, mer än 40 år efter att det som hände hände.

 

1 Comment



Opera: Das Rheingold, Metropolitan, New York 2010

2010 gjorde jag mitt andra New York-besök, Roger Waters med The Wall på Madison Square Garden stod på agendan, likaså Stanley Clarke tillsammans med Hiromi på Blue Note. Något jag kollade lite på men inte var riktigt säker på huruvida det skulle gå att lösa var att gå på opera. Jag hade läst en skvätt någonstans om att Metropolitan skulle sätta upp en helt ny produktion av Wagners Ring och att den första delen, Das Rheingold, skulle ha premiär bara någon vecka innan jag skulle åka. Biljetterna till detta spektakel var såklart utsålda sedan länge men ett litet tips förärades mig från en vän som jobbar på New York Public Library. Tydligen fanns det ståplatsbiljetter som släpptes inför kvällskonserten varje dag, alltså inget man kunde förköpa utan first come – first served. Han rådde mig att vara på plats tidigt eftersom det brukade vara LÅNG kö. Någon gång framåt halvåttasnåret på måndagen den fjärde oktober stod jag så i en lyckligtvis ganska kort kö inne på operan. Det var en grådaskig morgon, bussresan upp från mitt hotel på 17:e gatan (Hotel 17, no less – Madonnas gamla hemvist!) till Lincoln Center gick med höstmorgonens dimma som fond och allt var sådär ljuvligt lugnt som det faktiskt är även i New York innan turisterna och gatuförsäljarna vaknar.

 

Jag stod där snällt i kön, ingen trängsel och antalet personer som från mitt anländande rörde sig om ett femtontal ökade stadigt. Man märkte en viss spänning i luften när klockan började ticka mot 10, någon i övre medelåldern försökte nog armbåga sig igenom lite väl hårt men där stod jag och en vakt och såg barska ut var på sitt sätt. Till slut slog klockan och luckorna öppnades, jag var rask i benen men det behövdes egentligen inte eftersom de följde kön rigoröst. Ingen kunde tränga sig före och det hela var otroligt proffsigt, snyggt och välregisserat. Till slut kom jag fram till en lucka och fick köpt en biljett till kvällens föreställning. Istället för att ha köpt en sittplatsbiljett som jag egentligen kikat på för 2000 kronor så hade jag en ståplatsbiljett några rader bakom. Priset? 140 kronor (22 dollar). Jag nös nästan när farbrorn i luckan sade priset. Jag har ju köpt smörgåsar som kostat mer.

På kvällen kände jag mig lite utanför, minst sagt. Vi var sannerligen inte många som såg ut som jag, om ens någon. Det är en speciell kultur, det här med opera. Många hade säkert inte känt sig bekväma i att vara det svarta fåret, det var sannerligen en uppklädd skara människor som skred förbi mig på vägen in. Jag tittade storögt, det fascinerar mig faktiskt lite, men därifrån till att jag skulle klä upp mig själv är steget långt. I vilket fall så var det ingen som verkade se ner på mig, New York-borna är såklart vana vid utsocknes, och jag var ju inte risigt klädd även om finkostymen lämnats någon annanstans. Jag installerade mig kvickt vid min ståplats (numrerat, no less) och konstaterade att sittplatsen jag som sagt kikat på endast var ett par meter framför mig. Då kändes det bättre med en ståplats som kostade noll och intet. Dessutom hade jag en så bra vy över scenen att det kändes lite overkligt. Detta bekräftades av damen bredvid mig som undrade hur mycket jag fått betala för min biljett. “22 dollar” svarade jag, och hon blev alldeles tandlös. Hon var ett stort operafan, hade sett en halv miljon föreställningar sedan Jesu tid och informerade mig om att den biljetten jag lyckats prångla till mig var den absolut bästa ståplatsen i hela bygget och den brukade gå för åtskilliga tusenlappar utanför. Needless to say spred sig leendet över hela ansiktet på mig. Damen var så till sig att hon berättade om detta för alla hon kände i pausen, att en tursam svensk lyckats prångla åt sig THAT TICKET! Utan att betala mer än face value.

Das Rheingold är första delen i Wagners Ring. Den är kort, knappa tre timmar. Resterande tre delar är fyra + fyra + fem typ. Alla har sin charm, hitsen återfinns lite här och där men inte just i Rheingold. Däremot finns det i Rheingold ett av musikvärldens absolut allra vackraste vorspiel, inledningen som helt enkelt kallas Prelude. När kristallkronorna lyfte, ljust sänktes och Rhens blåa sken lös över den nya scenproduktionen samtidigt som preludens E ljöd över oss så försvann jag in i en annan värld. Att se opera är inte som att se vilken konsert som helst, det är en konsert för alla sinnena. Säga vad man vill om band som Kiss eller Mötley Crüe, men i jämförelse med Robert Lepages ringproduktion är deras scenshower ungefär lika intressanta som en normalstor kladd kråkspillning. Det är omöjligt att lämnas oberörd. En storslagen överdådig pompösitet kombinerad med musik som fullkomligt slår ut ditt sinne, dessutom framfört i ett av världens mest anrika musikrum – det finns ingenting i denna upplevelse som jag inte fortfarande bär med mig och plockar fram nästan dagligen för att njuta av inombords.

Och nu sitter jag äntligen här med en box. En bluraybox. I boxen ingår alla de fyra nya ringarna från Metropolitan tillsammans med dokumentärfilmen “Wagners Dream” som handlar om framtagandet av produktionen. Den är minst lika spännande som en thriller kan jag säga, och dess kvalitet understryks dessutom av en nästan otäckt vacker klippning. Jag har redan njutit av Rheingolds Prelude en gång, jag var helt enkelt tvungen. Det var nästan två år sedan och jag ville se om de lyckades förmedla den känsla jag fick. Det verkar onekligen så, och jag ser med glädje och spänning fram emot att få tillfälle att sitta ner lugnt och skönt och avnjuta alltihop. Det bör nämnas att Das Rheingold i boxen spelades in fem dagar efter att jag såg den, det är exakt samma sångare/sångerskor och framför allt är det James Levine som dirigerar. Han återvände efter en tids sjukdom till just denna nya produktion, och se där – vi fick en liten bonus till.

Jag ämnar se hela ringen i kronologisk ordning. Nästa gång är det dags för Die Walküre. Hoppas det blir nästa år.

No Comments



Elvis Presley – en personlig historia (del 1…?)

Morsan har alltid gillat Elvis. Med tanke på mitt i det närmaste abnorma musikintresse (jag avskyr egentligen det ordet) var det således inte helt otippat att han även skulle komma att ta en plats i mitt liv. Däremot kunde nog ingen ha anat exakt hur stor. Idag har Elvis en gigantisk plats i mitt hjärta, samlingen som på intet sätt är komplett är likväl en av de största jag har och historier finns det gott om. Min historia börjar egentligen först i gymnasiet då jag lärde känna en av de främsta Elvissamlarna i landet som jag fortfarande stolt kallar för vän. Han har frikostigt låtit mig ta del av alla möjliga och omöjliga inspelningar och samtidigt eldat på det som från början var en glöd och som idag utvecklats till ett inferno.

Det är främst två perioder som ligger mig allra varmast om hjärtat, åtminstone vad gäller själva samlandet. Dels älskar jag Sun-tiden, singlarna som släpptes då och det i övrigt knapphändiga material som finns bevarat tillhör musikens allra viktigaste och vackraste skatter. Den andra perioden jag inte får nog av är hans sista år, 1977, detta har jag till och med hållit föreläsningar om på ett par bibliotek i Helsingborg. Inte för att Elvis var bäst där, absolut inte, men desperationen, nästintill vädjandet i Elvis röst under dessa hans sista månader är nästan lika naket och oförfalskat som de allra tidigaste inspelningarna. De gånger det verkligen lyser till 1977 tillhör dessutom de allra starkaste i hans karriär, det finns en version av “My Way” som är nästan skrämmande i sin förutseende pregnans. Dessutom finns det en helt oöverträffad “How great thou art” som får mina ögon att tåras varje gång jag hör den.

Just nu lever vi dock lyckliga i nuet tillsammans med den helt nyutkomna boxen “A Boy From Tupelo”. En förvisso officiellt utgiven box men inget du kommer att hitta på statoil, boxen är ett monster på tre cd-skivor och med en formligen gigantisk 500-sidig femkilosbok. Skivorna innehåller allt, precis ALLT som finns inspelat och bevarat från SUN-tiden, alltså Elvis tidigaste inspelningar, från 1953 fram till och med att RCA köpte upp honom 1955. Boxen har varit på gång i många herrans år, och dröjsmålet kommer nog ifrån att man levt i en förhoppning om att fler inspelningar skulle se dagens ljus. Tyvärr var det så att när RCA köpte upp Elvis så fick de med sig en hög med masterband från Sun, men inte alla. Dessutom var det ingen som direkt brydde sig om detta varför det aldrig blev katalogiserat i någon vidare utsträckning utan banden låg i arkivet fram till 1959 då RCA gjorde en utrensning och slängde massor av band och i förlängningen massor av musikhistoria (inte bara med Elvis). Det som återstår och nu har givits ut komplett är en skiva med alla mastertagningar, dock med förbättrat/förändrat ljud på ett par av de allra tidigaste låtarna, en disk med outtakes och repetitioner (vilken är helt fantastisk) och en disk med samtida livematerial och lite annat (ej inspelat på eller av Sam Phillips eller Sun).

I shit you not när jag säger att denna boxen borde K-märkas och bli en del av Unescos världsarvslista. Jag sitter i stum förundran och lyssnar samtidigt som jag läser i boken och önskar att jag kunde varit med när det begav sig. 1954 skapades musikhistoria och världshistoria och idag kan vi bara försöka föreställa oss hur det exempelvis var en höstlig söndagskväll på Overton Park Shell i Memphis när Elvis, Scotty och Bill gick upp på scenen och spelade sina två låtar. Eller hur det skulle ha varit fullt möjligt om man var det minsta intresserad att knalla in på Sun och stå och lyssna lite när de tre unga killarna därinne skapade det som världen i efterhand skulle kalla för “rock´n´roll”.

Det mesta av materialet har varit ute innan,  det finns flera fina Sun-samlingar som fram tills nu tillfyllest har fyllt var sin egen funktion. De är nu tillintetgjorda, jag sparar dem för minnets skull men vet att denna boxen måste vara the Be All, End All vad gäller Elvismaterial från Sun. Att kunna sitta med hörlurar och lyssna på den absolut klaraste versionen av “Harbor lights” jag någonsin hört, eller den mest punchiga “That´s all right” är förbehållet min tid, vår tid. Jag hade däremot sålt precis allt för att istället få ha hört dem på en knastrig radio i södra USA någon gång 1954.

Sun Studios, januari 2001 (foto: Alex Bergdahl)

1 Comment



Resor till ingenstans: 10 east 23rd street, NY

10 east 23rd street, New York, NY. Få adresser, om ens någon, har en så stark innebörd för mig. Jag drar mig till minnes att jag ända sedan barnsben när jag började läsa in mig på ämnet Kiss lovade mig själv att om jag någonsin skulle komma till New York så skulle detta vara den första adressen jag besökte. För den som inte känner till det så är 10E23rd adressen som inhyste Kiss replokal under det första året, eller rättare sagt från slutet av 1972 då de fortfarande hette Wicked Lester fram till och med början av 1974 då de flyttade. Det var i denna lokal Peter Criss provspelade för Paul och Gene. Det var i denna lokal Ace provspelade. Det var i denna lokal de repade, alla kvällar i veckan, envist, ihärdigt, svettigt. Ärligt. Engagerat. Allt jag älskar med Kiss skapades där och då, i en förvånansvärt rymlig lokal men som 1973 var ett riktigt råtthål.

Jag säger detta först så är det sagt: de tar inte emot turister där. Serietidningsaffären som ligger grannledes med lokalen är en annan sak, de vill naturligtvis ha kunder, men Kiss f.d. replokal inhyser idag ett företag och hela huset inhyser olika slags verksamheter som inte på något sätt är till för allmän beskådan. Det finns såklart inte heller något att se därinne. Så var det sagt.

 

Det måste ha varit någonstans kring 2005 jag började. Flertalet samtal och email fram och tillbaka till ett par personer vid olika myndigheter i New York gav mig till slut namnet på byggnadens ägare. Han är fortfarande ägare idag, och vi har genom åren odlat en liten kontakt vilket möjliggjort för mig att två gånger få se insidan av replokalen. Han har stipulerat klart och tydligt i alla hyreskontrakt för lokalen en klausul i stil med att “rockgruppen Kiss en gång haft detta som sin replokal men att hyresgästen förbinder sig att på inget sätt slå mynt av detta eller använda i sin egen marknadsföring”. Jag har sett ett sådant hyreskontrakt, det står verkligen så. Det är nog ganska smart. Hyresgästen som hade lokalen första gången jag var där, en designer, lade dock ut lite info på sin hemsida om det. Han är inte kvar längre, jag har ingen aning om huruvida det har med det att göra eller om han bara bytte för att få mer plats.

 

Det var ett jäkla kånkande för bandet. Man går in genom porten, går en smal gång som svänger lite och kommer fram till en skranglig hiss. Det finns idag en hissvakt där, som faktiskt ser ut som att han skulle ha kunnat jobba där redan då (men det gjorde han inte). Trappan är smal och ännu skrangligare, men bilderna som togs här är ikoner för mig. Totalt tre bilder finns på fyra unga personer som snart skulle bli det största bandet i världen. De första två är väldigt oansenliga svartvita bilder på fyra personer i en trappa. Den tredje bilden kommer förvisso ifrån samma trappuppgång men på bilden har personerna sitt sedermera karakteristiska smink påkladdat. Där har vi en förändring, ett steg uppåt från den första och absoluta botten i en idag ännu pågående karriär. Men kånka, de fick de. Varje gång de spelade i Amityville eller Queens eller på Bleecker Street så skulle trummorna ner, sedan upp. Likaså gitarrer, förstärkare, PA. Ner, sedan upp. Alla band betalar väl detta priset i början. Det blir nog inte roligare för det.

När man kommer upp för trappan och har gått förbi stället där de poserade för bilderna så möts man idag av en ingång till serietidningsaffären (till höger) och ett stort galler som skärmar av resten av trappan (till vänster). Där tar det stopp för de allra flesta (många tror dessutom att det är affären som är själva replokalen). Det höll faktiskt på att ta stopp för mig också, den där första gången 2006. Jag var där en söndag, affären var öppen men designern var inte på plats. Det kändes sådär, lite snopet, men vi var iallafall i rätt byggnad. Och nära. Jag hade närt en emailkontakt med designern med hyresvärdens goda minne vilket skulle möjliggöra ett besök för mig och Svärra (som jag benämnde som fotograf) om designern var på plats. Det var han alltså inte denna söndag, och vi lämnade platsen igen. Dagen efter skulle vi flyga hem, dock inte förrän framåt kvällen så vid middagstid försökte vi lokalisera en Best Buy för att inhandla den nysläppta Kissologydvd´n. När vi följt en karta som eventuellt pekade ut en sådan butik stod vi plötsligt på 23rd street igen, några kvarter från replokalen. Jag bestämde mig för att testa en gång till, och jodå – denna gången var han på plats.

 

Vi blev insläppta och fick titta runt så mycket vi ville. Konstigt nog tog vi bara två bilder, en på mig i lokalen och en på Svärra. Jag var dock i något slags rus, jag har inte helt superklara minnesbilder av detta. Trots att jag då var 29 år gammal och detta bara var en gammal lokal så minns jag fortfarande att mina händer skakade. Det var ändå en av mina allra största drömmar som gick i uppfyllelse. Designern förklarade för mig att de ibland såg personer som “liknade mig” (korrekt citat, sagt skrattande) stå nere på gatan mittemot och peka uppåt huset, men att de aldrig någonsin släppt in någon. Den enda anledningen att jag stod i lokalen var att jag blivit lite tjommis med hyresvärden. Jag tackade så många gånger för ynnesten att jag blev hes.

 

När vi gick därifrån gick jag såklart som på små moln. Det tog lång tid innan ruset lade sig, och lagom tills dess var jag tillbaka i New York igen. Under åren efter besöket fortsatte jag ha kontakt med hyresvärden, han skickade mig ritningar på huset och lokalen, och han berättade även för mig när de bytte hyresgäst. 2010 skulle jag resa tillbaka till storstan och jag hade mailat och frågat honom igen om det gick bra för honom och den nya gästen att besöka lokalen. Ett par dagar senare damp det ner ett email från hyresgästen som var betydligt yngre än den föregående och hade fått höra av värden att jag ville komma förbi. Det gick bra, jag fick femton minuter vilket var allt han kunde avsätta från sin ordinarie verksamhet. Han undrade dock om jag hade några bilder från när Kiss huserade där, han trodde nämligen knappt själv att det var sant.

 

Detta var anledningen till att jag en dag i början av oktober 2010 var inne i Kiss gamla replokal igen, denna gången aningen lugnare till mods. Med några bilder tagna i samma lokal 37 år tidigare berättade jag för honom hur det sett ut, vad som spelats, hur det låtit. Han var genuint intresserad och vi hade väldigt trevligt. Jag tog denna gång massor av bilder och mätte och hade mig så att bilden i mitt huvud blev fullständig. Man skulle kunna kalla det ett slags bokslut, ett avslut på det som börjat som en tanke hos en grabb i tioårsåldern och som blev fullföljt denna lite molniga men hyggligt varma oktoberdag 2010.

Stolthet är människans minst lönsamma egenskap, det finns dock saker att vara stolt över likväl. Jag hyser inga som helst ödmjuka tankar kring de möjligheter jag ibland får, allting handlar om DTD (Desire, Timing, Determination) och jag kan jobba väldigt hårt för något jag tror på. Detta till trots kände jag mig väldigt tillfreds och stolt, kanske till och med förvåning, över att ha lyckats med det jag hade som en dröm när jag var liten. För många, de allra flesta till och med, var detta såklart egentligen ingenting. Jag vågar påstå att Svärra inte riktigt upplevde det jag gjorde 2006, det är det nog väldigt få som skulle göra.

 

För mig var det en bekräftelse för mig själv på att den jag är och det jag gör är rätt. Alla vägar jag gått, alla stigar jag avvikit ifrån, allt jag någonsin önskat finns samlat i den exakta stunden jag stod inne i en gammal knarrig lokal med tegelväggar som en gång var Gudarnas Hemvist.

 

Don´t dream it.

 

Be it.

2 Comments



Proggliv prolog: Tankar från en orolig själ

Jag läser just nu “I tidens Rififi”, en bok om Blå Tåget skriven av tre forna medlemmar. De medger att deras minnen ofta är fragmentariska och därför återges vissa historier flera gånger ur olika perspektiv för att bilden ska bli så komplett som möjligt. Ett hedervärt sätt att försöka återskapa en del av historien som förvisso är en slags nutidshistoria men som blir mer och mer avlägsen för varje dag. När jag läser boken blir jag dock lite nedstämd, jag ska försöka förklara varför.

 

På många sätt har vi det bra idag. Förr tog man 24 bilder med en kamera, lämnade in den och hoppades på någon form av utdelning. Idag tar vi tusentals bilder hela tiden, oavsett om motivet består av lunchtallriken, moster Junos permanentkaffe eller en konsert så kan man väl säga att det allra mesta dokumenteras på ett i det närmaste absurt sätt. Förvisso tittar jag sällan på bilderna jag tar förutom de där få jag tagit på något underligt ställe eller dylikt och som faktiskt betyder något. Förändringen gentemot förr är dock påtaglig. På samma sätt kan man idag ta del av i princip vilken musik som helst, när som helst. Det var detta jag drömde om när jag var tio år och det är något jag bara delvis är glad över idag. Jag vet att flera av mina önskeskivor finns på exempelvis Spotify, men jag avstår aktivt från att försöka hitta dem där eftersom jag inte vill förringa den betydelse själva jakten har för mig. Jag väljer helt enkelt att inte lyssna förrän jag hittat den där tyska originalutgåvan med textblad, även om den kostar mig mycket pengar och jag får vänta på att höra den.

 

I den här floran av möjligheter känner jag en påtaglig slags iver, en inte alls angenäm känsla av brådska. När det brådskar hinner man sällan stanna upp och tänka efter, och detta i sin tur leder sällan till något gott. I brådskan att leva HÄR och NU är det lätt att glömma igår. Och eftersom idag alltid blir igår imorgon så är jag väldigt rädd att vi inom en snar framtid står utan vår egen historia. Varför detta blir så påtagligt för mig just nu handlar nog om en enda sak: jag skulle vilja att det fanns en bra välskriven bok om Träd, Gräs & Stenar och alla banden i dess närhet och periferi. Detta känns idag som en omöjlighet att uppnå eftersom två av bandets starkaste drivkrafter i Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli lämnat jordelivet, mig veterligen utan att ha skrivit ner sina versioner av historien. Jag känner därför själv också en slags brådska, kanske det är dags att rota fram de medlemmar som lever och be dem tala med mig, kanske är det dags att sätta sig ner och försöka bena ut hur det egentligen var, såg ut, doftade, kändes.

 

Jag vet inte om jag är rätt man för detta. Jag vet inte om det finns någon mer än mig och min vän Conny som bryr sig. Jag vet bara att tiden börjar bli knapp. Och det oroar mig.

No Comments



Resor till ingenstans: Hotel Diplomat, 110 west 43rd street, New York

Den trettonde juli och den tionde augusti 1973 spelade Kiss två konserter på ett nedgånget hotell vid Times Square. Den första spelningen var vilken spelning av vilket kämpande lokalband som helst. Den andra spelningen förändrade livet för många, först för fyra bandmedlemmar och en tvproducent, sedan för ett skivbolag och till sist för en hel musikvärld. Att påstå att det var glamorösa spelningar vore att ljuga, hotellet var smutsigt, rentav vidrigt på sina ställen, råttor och ohyra levde loppan överallt. Det var väl därför man fick hyra deras Crystal Ballroom billigt kan jag tro.

Hotellet härstammade från depressionens Amerika, byggt på 20-talet skulle det efter ett antal ägarbyten och namn 1934 få sitt slutgiltiga namn “Hotel Diplomat”. Det var aldrig något lyxhotell men höll en fin standard fram till sextiotalet. I samband med att resten av New York sedan förvandlades till ett nedgånget knarkträsk på sjuttiotalet så gick hotellet samma öde till mötes. Det är oerhört svårt att begripa när man går på samma gator idag att detta område för trettiofem år sedan var smockfullt av porrklubbar, porrbiografer, prostituerade och knarklangare. Detsamma gäller de flesta av de andra gamla adresserna såklart, och det är väl främst detta som lett till att byggnaderna är rivna och historien således åtminstone fysiskt utsuddad. Problemet för dylika revisioner är dock att historia inte går att sudda ut helt, speciellt inte när den ligger så nära i tiden. Det finns i detta fallet massor av människor som var med och kan berätta om hur det såg ut, till och med visa bilder och filmer just eftersom det ligger så nära. I fallet med exempelvis Jack the Rippers London 1888 är det lite svårare såklart, man har effektivt avlägsnat i princip alla tecken på att Londons East End en gång var ett mänskligt avskrädeshål. Man kan dock inte sudda ut allt, och personligen anser jag att all historia är viktig. Den som inte lär sig av historien kommer att upprepa den.

Låter rätt mysigt ändå.

Det är såklart meningslös att bege sig till 110W 43rd idag, hotellet revs 1994 i den stora rivningsvågen som då ägde rum för att fräscha upp området kring Times Square. Det sedan några år permanenta enrumsboendet hade sedan länge flyttat över gatan och en bit bort varpå hotellet sedan stod mer eller mindre öde i många år, i väntan på dess slutgiltiga demolering. Idag ligger det ett snyggt, sterilt och själsligt dött glaskomplex där, men man har varit vänlig nog att låta en öppning in i byggnaden ligga på ganska exakt samma ställe som hotellets entré gjorde. Det går således att med bilderna på hotellet i bakhuvudet tillsammans med en stor portion fantasi förnimma att det skulle visa sig vara här och ingen annanstans som gränsen drogs mellan “Kiss: det lokala lilla bandet med ambition” och “KISS – THE HOTTEST BAND IN THE WORLD”.

108-116W 43rd Street, oktober 2010

Det finns inte så mycket mer att säga om Hotel Diplomat. Egentligen var det ett ganska oansenligt hotell som med all sannolikhet hade glidit in i hotelldödens glömska efter rivningen 1994. Om det nu inte råkat vara så att fyra sminkade musiker bestämde sig för att hyra lokalen två gånger på sommaren 1973.

 

2 Comments



Resor till ingenstans: 47-03 Queens Boulevard, Queens, NY

Den kortaste resan till något som inte längre finns är den som skulle kunna varit den roligaste om bara byggnaden fått stå kvar. Man tar pendeltåget från Manhattan ut mot Queens och hoppar av på HEET/BLISS-stationen, kliver ned för perrongens trappa och står då i korsningen som en sjukt kall vinterkväll i januari 1973 skulle vara värd för något alldeles speciellt.

Beroende på när man frågat honom genom årens lopp har Gene Simmons hävdat antingen att det var Wicked Lester eller att det var Kiss som var bokade för tre kvällar på en liten oansenlig klubb i ett ganska nedgånget industriområde på den i övrigt anrika och fina Queens Boulevard. I den tämligen anspråkslösa annonsen för klubben står det dock Kiss, och alldeles oavsett vilken av hans historier som stämmer så var det Kiss som lämnade klubben efter det första giget. Klubben som hade ett år på nacken hette för övrigt fram till detta premiärgig “Popcorn” men skulle samma helg byta namn till “The Coventry”.

Det är intressant det här med historia. Man tänker inte på att den händer när man står mitt i den. Om någon hade vetat på förhand att den lilla poporkester som hade premiär den där kvällen i sina jeans och (i ett fall) sin sjömanskostym skulle bli världens största band så hade kanske ytterligare någon person orkat pallra sig dit. Kanske hade någon tagit med en kamera, eller en bandspelare, vad som helst. Kanske hade denna någon även tagit en bild på utsidan av klubben, något som över huvud taget inte verkar existera. Det som idag finns att tillgå från denna stund är fyra instamaticbilder och den tidigare nämnda anspråkslösa annonsen. Publiken bestod av en handfull vänner, släktingar och anställda. Det är så otroligt få som kan vittna om detta att det i backspegeln är på gränsen till ofattbart.

Kanske var det därför som jag, när jag stod i korsningen och tittade på banken som nu upptar platsen där klubben en gång låg, kände en nästan starkare sorg över gången tid än när jag var ute i Amityville. En mer påtaglig känsla av att den svunna tiden sannerligen inte går att återfå har jag nog aldrig känt. Av de totalt tio personerna som var där (bandet inräknat men inte barpersonalen) har jag hittills haft ynnesten att få ha träffat och talat med sex, nästa gång jag kommer till New York hoppas jag på en sjunde. Det är bara genom dessa personer som historien om dessa stapplande steg lever, det finns inget annat material att tillgå, inga youtubeklipp, inga videokassetter, inga tv-klipp, inga recensioner i några tidningar. Ingenting. Bara det faktum att det hände och att personerna som var med fortfarande lever och kan tala om det.

Bär detta i åtanke när du tittar på bilden nedan. Alldeles oavsett huruvida banken som ligger där nu vittnar om någon slags putslustig synkronicitet eller ej ber jag dig bära i minnet att någon gång kanske det är just du som står som den enda källan till någonting. Jag hoppas att du då är beredd att berätta din historia eller visa din bild. Bara genom detta kan historien leva vidare.

 

 

Jag stod inte länge i korsningen, jag tog ett par bilder på banken men blev så nedstämd över att det verkligen inte fanns ett spår av någonting att jag istället fortsatte med pendeltåget ut till Corona. Där ligger Louis Armstrongs hus, numera museum vilket ser exakt ut som när han bodde och levde där under de sista 20 åren av sitt liv. Bevarad historia. Bevarad kärlek. En verklig resa till någonstans.

No Comments



Världens första bootleginspelningar, 1900-1904

För fem år sedan fick jag tag i en trevlig bok, “Bootleg” av Clinton Heylin. Boken går igenom skivindustrins stora paria, de icke-sanktionerade inspelningarna av diverse band och artister. Till vardags kallas dessa bootlegs även om mindre intelligenta personer envist kallar dem piratinspelningar. I vilket fall, boken är väldigt bra och ger läsaren en bra inblick i skivbranschen såsom den tedde sig från dess allra tidigaste dagar ungefär fram till internet kom och vände upp och ner på allting. Det för mig allra intressantaste i boken är dock beskrivningen av en mustaschprydd herre vid namn Lionel Mapleson. Mapleson jobbade under förförra sekelskiftet som bibliotekarie vid Metropolitan Opera i New York, och den 20:e mars år 1900 köpte han sig en fonograf. Fonografen var ett nytt påhitt som lät sin ägare spela in ljud på en vaxrulle och sedan spela upp detta igen, och igen och igen och igen. Nästan som magi. Fast med vax. Det var en stor apparat och kanske inget man spontant hade med sig på fest, men den betraktades ändå som portabel. Mapleson förtjusade sig över denna apparatus så till den milda grad att han efter några initiala hemmainspelningar bestämde sig för att ta med den till jobbet. I exakt den stunden skapade han musikhistoria.

 

År 1900 fanns det ingen skivindustri, ingen inspelningsindustri, ingenting. Det fanns bara livemusik och i allra bästa fall ett notblad till salu som möjliggjorde att du själv kunde spela musiken du hört och tyckte om. Det är ju nästan samma sak som att få den framförd av artister. Därför, när Mapleson placerade sig högt upp på Metropolitans läktare och började spela in några vaxrullar med musik så spelade han inte bara in lite musik, han bevarade dåtidens största operastjärnor för framtiden i en tid då inga andra inspelningsmöjligheter fanns. Han skapade musikhistoria men också världens allra första bootleginspelningar, för även om många av sångarna var positiva till hans vaxande så var det lika många som inte tyckte om det och i vissa fall rentav blev förnärmade. Hur som helst så är Maplesons vaxcylindrar den enda källan vi har till hur det kunde låta på Metropolitan för sisådär 110 år sedan och därför helt unika.

 

Jag kunde inte undgås att fascineras av denna man och denna historia. Framförallt ville jag veta hur det lät. Jag kopplade upp mig på en chat med en bibliotekarie vid Rodgers & Hammerstein Archive Of Recorded Sound på New York Public Library och fick där till svars att de givit ut en LP-box med alla de kända (överlevande) cylindrarna. Många hade gått förlorade under åren, vissa hade hittats på loppmarknader och andra hade funnits i samlingar som donerats till biblioteket, varför det under 80-talet startades en stor restaureringsprocess för att försöka överföra och bevara det som fanns. Vaxcylindrarna är nämligen inte sådär väldigt beständiga och många vittrar fortfarande sönder mer och mer för varje dag som går. Denna bevarandeprocess tog fler år och många av cylindrarna spelades för en allra sista gång just då. LP-boxen, en vacker grön rackare, innehåller sex skivor och en bok om Mapleson och hans arbete. Det enda lilla stormen i saftglaset var att den endast gick att köpa på plats i New York till det facila priset av 100 dollar. Jag hade varit i New York året innan och kände då inte till någonting om detta, så när det visade sig att kompisen och hans fru inom kort skulle bege sig till storäpplet var jag inte sen att skicka med en liten uppgift.

 

Det bliv lite runthattande för dem eftersom Rodgers & Hammerstein Archive inte ligger i “vanliga” NYPL nere runt 40:e gatan utan uppe vid Lincoln Center, granne med Metropolitan (nähä?) på typ 66:e. Det kom iallafall till sist ett sms som ungefär lät “nu har vi varit runt halva stan. Boxen inhandlad.”. Lyckan var total och när de kom hem fördjupade jag mig i musikhistorien som aldrig förr. Det är väldigt speciella inspelningar, de är raspiga som fan emellanåt (men inte alltid) och man ska absolut inte lyssna i hörlurar utan i en vanlig stereo med allt vad kringljud där innebär, man måste lyssna bortom raspet (vilket kan vara svårt ibland) och verkligen koncentrera sig. Den som verkligen vill och kan göra detta är därför in for a treat, det finns passager av musik att hitta som är så vackra att håren står rakt ut. Jag kan inte alla operorna, verkligen inte, men Soldaternas Kör i Faust är underbar bortom alla ords beskrivande och L´Africain-snuttarna (O Paradis!)  från 1901 är magiska.

 

Jag kunde dock inte lämna Mapleson och hans cylindrar riktigt ännu. Efter att ha läst och lyssnat fanns det fortfarande den rent fysiska uppenbarelsen av cylindrarna att komma tillfreds med. De finns naturligtvis inte att köpa, ej heller att ens beskåda eftersom de ligger gömda allra längst nere i ett svaltempererat arkiv i källaren under Metropolitan / Rodgers & Hammerstein-arkivet. De tas inte upp hur som helst. Jag vägrade dock låta detta hindra mig. Jag skrev ett långt mail till chefen för ljudarkivet, förklarade min hängivna passion för inspelningarna och att jag var på väg till New York i oktober 2010. “Finns det någon chans” etc, undrade jag med stora fjäskhatten på. Mitt mail vidarebefordrades till Daniel, chefsljudantikvarien i arkivet. Han hade inte fått frågan förr och blev både överraskad och glad över mitt mail, han visade sig också vara en människa med en passion. Jag gillar sådana människor. Daniel bjöd in mig till sitt kontor när jag kommit till New York. Jag hade en bild av ett vanligt kontor i huvudet när jag stegade in till receptionen på Lincoln Center och frågade efter Daniel. Han visade mig runt lite grand på det fina ljudbiblioteket, och berättade varmt och passionerat om alla möjligheter och inspelningar de hade i sitt arkiv. “Jösses” tänkte jag, “det måste vara gigantiskt”.

 

När vi kom till hissen så trodde jag vi skulle åka upp en våning. Han tryckte istället på typ -2. Neråt? Längst ner skulle det visa sig. Allra längst ner i ljudarkivets katakomber. Med illa dold stolthet visade han upp samlingarna. Jag skämtar knappt när jag säger att ljudarkivet på NYPL bara är något mindre än ett valfritt europeiskt land. Dra åt Medelpad så stort det är där det ligger, allra längst ner under Manhattan. I ett rum satt det ett gäng med människor som såg till att alla inspelningarna gjordes tillgängliga – du får nämligen som student/låntagare/annat inte hantera medierna själva utan sätter dig i ett för ändamålet avsett bås, trycker på en knapp och får då tala med människorna nere i källaren som hämtar det du vill lyssna på, startar mediet i källaren varpå du lyssnar i lurar däruppe på markplan. Enklast är såklart när det är cd, då kan du styra lite själv, men är det exempelvis en stenkaka eller ett rullband får du ha kontinuerlig kontakt med en personal som spolar, återuppspelar och har sig. Daniel presenterade mig för allihopa, de var inte vana vid besökare i källaren och alla var väldigt pratglada och trevliga. Till sist gick vi längst in i en korridor. Där låg kontoret, långt ifrån bilden jag hade i huvudet. Och på ett bord lite till vänster såg jag dem.

 

 

Jag tänker inte låtsas att jag stod oberörd. Jag flög fram emot bordet medan Daniel fnissade lätt. Jag verkade nog inte helt professionell i detta läget, men det spelade ingen roll. Det stod två Maplesoncylindrar framför mig, inte bara de av Mapleson själv vackert utsmyckade kartongerna utan även deras innehåll. Dessutom hade Daniel, helt utan att veta det, lyckats få med L´Africain som är en av favoritupptagningarna. Jag blev alldeles tandlös. Kolla själv. Det är små konstverk.

 

 

 

Där satt vi i en timme och talade om allt och inget. Jag såg att han hade en ljudfil öppen på datorn, han såg att jag såg och han sade “Ja, vi fick precis in en samling cylindrar som ägts av en spansk dirigent och som vi håller på att överföra. Jag tänkte att du kanske ville höra?”. I tre minuter satt jag och lyssnade på en inspelning av Toreador som inget mänskligt öra hört på över 90 år. Hur toppar man det? Jag vet inte. När vårt möte började lida mot sitt slut så pekade Daniel på en apparat i hörnet och sade att det var den de använde när de överförde Maplesoncylindrarna. Jag gick fram och klappade den och tackade både den och Daniel för att jag fått uppleva detta. Vi har hållit kontakten och han tyckte att vi skulle ta och snacka lite jazz nästa gång jag är över, han är precis som jag passionerat förtjust i många olika sorters musik varför samtalen sannerligen aldrig blir enahanda.

 

 

Man ska aldrig ge upp, men man ska aldrig förvänta sig något heller. Alldeles för många människor som vill något vill bara att det ska hända, att någon annan ska göra det åt dem. Ingenting sker automatiskt, det gäller att vara sin egen lyckas smed. Desire, timing and direction. Det är allt. Åtminstone om man vill få se 110 år gamla vaxcylindrar i verkligheten.

 

1 Comment



Resor till ingenstans: Canal / Mott Street, Manhattan, NY

När det 2006 stod klart att jag skulle göra en resa till New York så hade jag omedelbart några punkter på dagordningen som skulle genomföras så fort jag överhuvudtaget satte min fot på den amerikanska marken. Två forna replokaler stod överst på listan och det skulle inte dröja innan jag befann mig vid den första av dem. Närmare bestämt bara någon timme efter att jag landat.

 

Canal street är nästan tvåhundra år gammal, sträcker sig lite förenklat mellan öster och väster på södra manhattan och är mycket riktigt en gammal kanal som man dränerade och fyllde igen efter att vattnet blivit för dåligt på 1820-talet. Mott street är ännu lite äldre och går i nord-sydlig riktning för att på en punkt möta Canal street i en ganska stor korsning. Det unika med dessa två gators korsande är att man skulle kunna anse korsningen vara skiljegränsen mellan de på tidigt 1900-tal mer eller mindre krigande maffiaområdena Little Italy och Chinatown. Det och att en tämligen eklektisk samling musiker i början av 70-talet skulle konvergera i en risig lokal på dagen bebodd av en konstnär.

 

Vi tog en shuttlebus från Newark till det lyxiga hotellet Millenium Hilton som ligger med utsikt över Ground Zero. Det kändes otroligt overkligt att få se New Yorks skyline genom skyttelns fönster, även om jag nog alltid vetat att jag skulle hamna där till slut. Väl på plats på typ miljonte våningen stod vi och tittade ut och filosoferade lite, Svärra och jag. Det var kväll och resandet hade tagit på krafterna. Vi bestämde oss för att ta en promenad innan det var sovdags dock, stegen styrde oss norrut och till slut stod vi i korsningen Canal och Broadway. Då var all min trötthet som bortblåst. Jag stod i den sekunden sex gator från Wicked Lesters replokal. Efter 29 levnadsår och tusentals resmil på jakt efter olika saker var jag sex gator från en av mitt livs milstolpar. Det är en skrämmande men självklart också behaglig känsla.

 

Wicked Lester reste sig ur askan av det band som kallat sig Rainbow. Egentligen var det samma medlemmar i bandet; Gene Klein, Stanley Eisen, Tony Zarella (som tidigt ersatt Joe Davidson), Brooke Ostrander och Stephen Coronel. Varför man bytte namn från det rätt hyggliga Rainbow till det betydligt mer underliga Wicked Lester är oklart. I vilket fall så hade de varit igång sedan sommaren 1970 då Gene och Stanley slagit sina påsar ihop. Som ett seriöst band behöver man en replokal och nära hörnet av Canal och Mott street skulle de finna sin hemvist. Åtminstone för ett tag.

 

Vi gick i princip rakt på entrén. Det är egentligen bara entrén som är något att ha idag, huset är sedan länge renoverat och har bytt ägare och ockupanter massor av gånger sedan 70-talet. Jag klev upp för trapporna ändå i jakt på något, vad som helst som kunde påminna om att grunden till en av musikvärldens allra mesta karriärer skulle läggas precis här. Jag kom in på ett kontor där det vid en slags receptionsdisk satt ett gäng ungdomar av asiatiskt ursprung vars föräldrar rimligen knappt varit påtänkta 1971. Jag brydde mig inte ens om att fråga. Jag gick sakta ner för trapporna igen och försökte åtminstone invärtes föreställa mig att de gått här med instrumenten, upp och ner i samband med de (bekräftade) tre spelningarna de gjorde 1970 och 1971. Till slut ställde jag mig iallafall vid entrén och fick ett slags bevis på att jag åtminstone varit där.

 

I slutet av 1971 blev de bestulna på allt de hade i lokalen. Området var på denna tiden ruttet ända ner i grunden, den enda anledningen att använda lokalen var att hyran var billig. Efter stölden stod det dock klart att de skulle behöva flytta på sig. Flytten ägde rum 1972, målet var en lokal betydligt högre upp på Manhattan. Detta var även det nästkommande målet på min lista.

 

Jag har under senare resor inte gått tillbaka till Canal/Mott. Jag vet egentligen inte varför, jag har varit i området men aktivt avstått från att gå dit igen. Kanske för att just detta mål inte förändrats på samma sätt som många av de andra, huset står ju fortfarande där men det är bara ett skal av vad det var då. Kanske vill jag helt enkelt ha kvar känslan jag fortfarande kan förnimma av den första gången jag stod där. Den känslan kan jag omöjligen få igen, inte av detta stället. Åtminstone tror jag inte det. Jag kanske helt enkelt är lite feg. First cut is the deepest heter det, och jag vill inte att ett  andra Canal/Mott-besök ska förringas till ett skrubbsår. Vi får väl se, jag skulle nog egentligen vilja ta lite fler bilder. Bilden nedan fick jag norpa från Gologgel Örth eftersom jag inte har någon egen med samma motiv. Den föreställer själva byggnaden med trappan nere till vänster.

 

Det nästa målet på listan förändrade för alltid min syn på Kiss, vad det är jag älskar med dem och vad det är jag älskar med New York. Och avslöjade kanske i förlängningen vad jag är mest stolt över med mig själv.

 

No Comments



Resor till ingenstans: The Daisy, Amityville, NY

Jag har funderat ganska länge på vad det är som driver en person att resa till något som inte finns. Hur logiskt är det egentligen att sätta sig på ett plan, flyga över halva jordklotet och sedan befinna sig i en världsmetropol bara för att sätta sig på ett pendeltåg ut till en förort och titta på en asfaltsplätt. Vad är det man förväntar sig finna där?

 

Jag älskar att besöka fräcka ställen. Med fräcka ställen menar jag inte frihetsgudinnor eller eiffeltorn. Jag menar gamla unkna lokaler som en gång sett annorlunda ut, hus som en gång hyst något jag bryr mig om eller gator som en gång varit någon annans gator. Jag tänkte berätta om några av dessa besöken under titeln “Resor till ingenstans” och det går väl knappast att börja med något annat än 124 Broadway, Amityville NY. 1973 låg här en liten klubb kallad The Daisy vilken ägdes och hölls igång av en herre vid namn Sid Benjamin samt dennes fru. Deras grej var att ölen var billig och att de då och då körde liveband för den lilla skara människor som frekventerade lokuset. Under 1973 skulle Kiss ta sina första formande steg dels på en klubb i Queens och dels här, en dryg timme från Manhattans glitter och glamour. Det är en tid som präglats av myter och ibland rena påhitt eftersom få personer egentligen vetat hur det såg ut eller gick till i början av bandets karriär.

 

2006 släpptes en bok vid namn Sealed With A Kiss, skriven av Lydia Criss som var trummisen Peter Criss´ fru under slutet av 60-talet och nästan hela 70-talet. Lydia är en fantastisk människa med ett otroligt minne för detaljer och datum, och med ett helt fantastiskt bildarkiv från året på klubbarna. Äntligen fick vi se hur det verkligen såg ut när Kiss spelade på The Daisy. Massor av gamla instamaticbilder präglar boken vilket är en ren fröjd att beskåda för oss som är intresserade. Det finns en enda känd ljudupptagning från The Daisy, gjord på sommaren 1973. Den finns tyvärr inte tillgänglig men en låt går att lyssna på eftersom den släpptes ut i cd-boxen som kom 2001. Den visar Kiss när de är som bäst, i mitt tycke. Hungriga, unga, opolerade. Man kan bara hoppas att hela upptagningen ser dagens ljus någon gång. [EDIT: Sedan hösten 2013 finns inspelningen ute bland samlare och livet anses därför vara komplett i min värld.]

 

Vi spolar fram till 2010. Jag ska till New York för att se några konserter men passar på att avsätta en förmiddag för att ta mig till Amityville. Tåget tar en timme från Penn Station och jag kliver av i en annan värld. En värld som ser ut precis som Amerika ser ut i 70- och 80-talets filmer, oavsett om det är Halloween eller Fast Times At Ridgemont High. Inga skyskrapor, inga gula taxibilar utan ett villaområde för de välbärgade, ett litet pittoreskt centrum med ett “Town Square” och, naturligtvis, en stor skola. Det känns nästan som en kuliss, jag förväntar mig att Matthew Broderick eller Phoebe Cates ska hoppa fram ur buskarna vilken sekund som helst. Klockan är runt nio på morgonen, det är underbart väder och jag känner mig helt ensam. Precis runt tågstationen syns det lite liv, någon bil står och väntar på något, en kille går på trottaren. Jag börjar min promenad mot Broadway, ett par kvarter från stationen ligger denna väg som går som ett nästan rakt streck genom hela byn.

 

Jag kommer till torget som med sitt lilla lilla klocktorn och sin pyttegräsmatta med en bänk klyver Broadway i två delar. Jag fortsätter ned för gatan och känner en egentligen ogrundad förväntan. Jag vet att huset revs efter en brand för några år sedan, jag vet att Kiss inte står där med instrumenten redo att köra några gamla outgivna låtar för mig. Ändå känner jag ett pirr som bara sådana här ställen ger mig. Varför? Jag hinner faktiskt tänka på detta innan jag en liten bit längre ner ser det låga långa huset som en gång var granne till The Daisy. Jag är framme.

 

Det är en asfaltsplätt vi tittar på. Inget annat. Huset till höger verkar hysa någon form av skola eller annat utbildningstjohej, det står några där som tittar förunderligt på mig när jag stannar och tar upp kameran. Huset till vänster bebos av en veterinär. På den tomma ytan i mitten stod så en gång ett hus som under några helger 1973 hyste mitt livs allra vackraste drömmar. Jag går faktiskt ganska hastigt förbi efter att ha tagit bilden ovan, jag har ett ärende till i Amityville vilket uppehåller mig en timme (vem kan missa att gå förbi DeFeos hus när man är ett stenkast därifrån?) och det är under denna fortsatta promenad jag upptäcker Amityville på riktigt. Jag blir genuint förälskad i orten, hade jag haft möjlighet till det så hade jag redan bott där. Varje steg tar jag med försiktighet och lugn, jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka så det gäller att försöka insupa så många känslor och tankar jag kan. Jag ser skolan, och det känns återigen som att jag står i en film. Såg jag inte några killar där borta med sina footballjerseys på?

 

Tiden börjar rinna ut och jag börjar promenera tillbaka. Jag går samma väg, jag måste se asfaltsplätten en gång till. Helst utan de undrande blickarna från huset till höger. Väl tillbaka går jag lite närmare, jag är i princip ensam här nu. Till slut står jag på brunnslocket som om mina beräkningar är rätt är ganska exakt placerat där scenen en gång befann sig. Jag kan ha fel. Det spelar ingen roll. Jag tar fram min telefon, sätter i hörlurarna och startar Acrobat, Kisslåten från The Daisy som var med i den där boxen. 37 år efter att den spelades in på samma plats spelas den där nu igen. Kanske för sista gången. Det är lätt att känna ett vemod i denna stund, jag fick inte vara med 1973 eftersom jag dels inte levde och dels inte bodde (eller skulle bo) i New York. Denna låten och denna asfaltsplätten är allt jag har och allt jag kan få, men just därför blir också kärleken och känslan så oändligt mycket starkare. Fantasin får fylla i där fakta inte står att finna. Jag känner en lycka, en inre frid. Nästan som en upplysning. Denna soliga, nästan varma, höstmorgon alldeles i början av oktober 2010. På Broadway. I Amityville.

 

1 Comment



Paris, en kärlekshistoria

Jag älskar Paris. Jag älskar att gå på konsert i Paris. Jag älskar att gå ut i sommarnatten efter en konsert i Paris. Förälskelsen började redan 1996 då jag var där med skolan för att sedan befästas 1999 när Iron Maiden startade europeadelen av sin stora “Bruce är tillbaka”-turné just i Paris. Sedan dess har det blivit Return To Forever, Corea, Clarke & White samt Return To Forever IV i denna underbara stad. Man känner sig dekadent men ändå harmonisk när man går i solgasset på eftermiddagen och passerar Place de la Concorde och Madeleinekyrkan på väg till Europas, kanske världens, finaste konsertloka: L´Olympia. Kanske inte den snyggaste lokalen utseendemässigt sett, den är lite sliten, men skam vore väl annat med tanke på vad den sett och försett oss med genom åren.

 

Det är en ynnest att få gå in. Det är en ynnest att få sitta i en av stolarna som andra suttit i. Det är en ynnest att kunna sitta och blunda inne på Olympia och känna att alla är med en: Miles, Edith, Coltrane, listan är oändlig. Alla har spelat där. Allas ande finns kvar. När jag var där första gången gick jag, precis som när jag var på Hammersmith i London, raka vägen fram till scenen, sträckte ut armarna längs sidorna och lade dem och kinden på scenen. Sedan kysste jag scenen. Vakterna tittade lite underligt, men jag tror att de förstod.

 

I år blir det inget Olympia och inget Paris. Det är ett medvetetdrag, jag har egentligen minst två spelningar som jag lätt skulle kunna åka och se där. Men jag vill inte tära på vår relation. När jag åker ner nästa sommar eller höst ska det vara som förr men alldeles nytt. Ah, den kärleken. Bara i Paris.

No Comments



På svenska!

Hädanefter kommer bloggdelen av denna sidan att köras på svenska. Med lite vind i seglen kommer den även att uppdateras oftare än en gång i halvåret.

 

From now on the blogpart of this site will be written in Swedish. If you want to read it please learn the language, or use google translate. I wish you all very good luck.

 

No Comments



Comments on specific gigs!

This page is a work of joy, and I´m continously adding comments, pictures and whatever to the gigs when I have the time. If there is any specific gig that YOU would like to know more about just let me know in the comments-section and I´ll post something. I have quite an extensive original setlist-collection from which I will be posting every now and then aswell.

No Comments



A new era begins…

Ah, the days of my old homepage is long gone, but I´ve been looking for a way to get the shows and setlists from the gigs I´ve seen online again. Indulging myself in shameless selfpromotion has always been a guiding star and finally I got the opportunity to let the world take part of my concert history once more.

I hope this page will be of referential interest to some, maybe it´ll help someone out, maybe not. I´ve just started working on it so bear with me until it´s finished. It´ll take some time, I´m sure, but we´ll get there.

This wouldn´t have happened at all were it not for mr. Blunder, I thank you. And thanks to Andy at Spinechained (www.andyflash.se/spinechained.htm)  for keeping the nightlight burning with his great page.

No Comments