Den för detta året sista Kiss-relaterade resan till ingenstans är egentligen en resa till en dörr. När jag och Svärra satt på Subway på 54th street 2006 så satt vi mitt emot huset som allting egentligen började på riktigt i. Till yttermera visso hör sedan att huset i sig förvisso har en viktig men ändå ganska liten Kiss Konnektion eftersom den inskränkte sig till några få veckor en höst, medan huset däremot var desto viktigare för musikhistorien i stort.
1950. Långt ner på Mott street i chinatown. I huset som bär nummer 73 (synkronicitet?) har skolkamraterna Weintraub och Cronin precis startat en liten studio, eftersom de fortfarande utbildas så används den främst på kvällar och helger. De spelar främst in religiösa högtider och annat lokalt småpjuck. Inspelningsmöjligheterna är ganska knapphändiga, men båda brinner för det de gör och de växer snabbt ur sitt lilla krypin. De flyttar fram och tillbaka mellan Brooklyn och olika adresser på Manhattan för att slutligen hamna längst upp på femte våningen i ett hus som bär adressen 237 West 54th street. Deras anseende har nu ökat högst betänkligt och bland annat hade Frankie Lymons dunderhit “Why do fools fall in love” spelats in strax innan flytten till 54th street, vilket naturligtvis inte alls låg dem i fatet.
1973 var ett väldigt varmt år i New York. Juli månad var nästan outhärdlig och när september nalkades kunde det fortfarande bli över 30 grader vissa dagar. Kanske var det hettan som fick Bill Aucoin att lova det okända bandet Kiss ett skivkontrakt efter spelningen på Hotel Diplomat i augusti. Kanske kunde han inte tänka riktigt klart mitt uppe i svettningarna. Eller så såg han bara potentialen. När Kiss för första gången äntrade Bell Sound Studios i slutet av september 1973 var det återigen väldigt varmt ute, inomhus skulle det dock bli stekhett. De fick förvisso inte börja spela in någon skiva direkt, låtarna var alldeles för ostrukturerade för det. Det första de gjorde var att spela in i princip hela sin repertoar så att de tilltänkta producenterna Kenny Kerner och Richie Wise kunde se vad som fanns att jobba med.
Det var en jäkla hög med knepiga låtar Kerner och Wise fick rota med. När Kiss och producenterna till slut äntrade studion igen i november hade många av låtarna kortats ner, stramats upp och tightats till. Skulle Kiss bli ett stort band kunde de inte låta som ett lokalt barband. Vi har mycket att tacka Kerner och Wise för, bandmedlemmarna hade bevisligen vare sig kunskapen eller känslan själv för hur man strukturerar upp en låt så inputen utifrån var en skänk från ovan. Den fortsatte för övrigt vara det under större delen av bandets karriär, det är först på senare dagar som man aningen övermodigt anser sig kunna göra allt själv utan någon från utsidan som stramar upp. Ett i mina ögon fullkomligen barockt drag.
I mars 1960 äntrade Sveriges egen sångfågel Monica Zetterlund Bell Sound. Hon sjöng in en hel skiva som skulle kunna tagit världen med storm, hennes karriär hade redan tagit fart men USA stod fortfarande delvis oerövrat. Vad som hände är nog fortfarande lite oklart, men efter att skivan spelats in lades den i malpåse och såg inte dagens ljus förrän 35 år senare. 1996 släpptes den på cd för första gången och världen fick en påminnelse om att världens i särklass sprödaste jazzröst någonsin faktiskt härstammar från de värmländska skogarna. Om världen nu behövde påminnas om detta tämligen självklara faktum.
Bell Sound var inte bara en inspelningsstudio, en lång artikel i Billboard 1968 vittnar om hur deras teknikavdelning verkligen var State Of The Art och många skivbolag vände sig till just Bell Sound för att få hjälp med kopiering, pressning osv. Bland de roligare artisterna som på något sätt nyttjat Bell Sound hittar vi både The Beatles och Rolling Stones. Och Del Shannon. Fast han är inte lika rolig. Vad detta i sig möjliggjorde var dock att Weintraub och Cronins lilla företag sakta men säkert tog över hela byggnaden till slut. Från att ha börjat i ett råtthål i chinatown så var Bell Sound 1968 en världsledande studio med massor av anställda. Samma år dog tyvärr Dan Cronin i en flygolycka, och något år senare sålde Al Weintraub Bell Sound. Studion överlevde i annan regi fram till 1976 då den stängde för gott.
Bilden ovan visar insidan av studion så som den såg ut 1969 och även 1973 när Kiss var där vilket bekräftas av flera bilder från inspelningen. Vi kan väl vara överens om att lila, gult och vitt inte är de hårdaste av rockfärger men samtidigt är Kiss debutskiva inte deras hårdaste heller så det kanske går på ett ut. Skivan sålde inte alls, turnéerna gick bättre, bladi bladi bla och sen blev de jättestora och fick göra soloskivor och sälja dockor och sovsäckar och golfstrumpor. That’s all good and true såklart men det är detta första året, det varma året 1973, som jag ser när jag tittar på bilderna ovan. Jag ser de unga musikerna som plötsligt fått skivkontrakt och som gör så gott de kan (and HOW good it would turn out) i en studio som man kanske skulle kunna kalla Barba-Bell. Jag ser konflikter som bidrar till en spänning som är nästan påtaglig när nålen hamnar i skivans spår. Jag hör spelfel, baktakter och underliga missar. Och jag skulle under inga omständigheter byta ut någonting.
Om man står med näsan norrut vid 73 Mott street där Bell Sound en gång så modest startade så kan man gå några få meter fram till korsningen Canal street / Mott street. Tittar man till vänster där på den norra delen av gatan så ser man Wicked Lesters replokal. Med 22 års mellanrum har vi alltså två skivbolagspionjärer och två musikvärldspionjärer inom ett enda litet kvarter. Ingen av dem visste om varandra, och när Kiss äntrade Bell Sound 1973 var Cronin och Weintraub redan ute ur bilden. Deras arv levde dock kvar, och fortsätter göra det i det faktum att om det inte varit för dem och deras vision så hade Kiss debutskiva inte varit exakt den skiva den är. Det, är jag övertygad om, hade gjort världen till en mycket tråkigare värld att leva i.
Epilog: När jag och Svärra ätit färdigt på subway 2006 så tog jag en bild på entrén (en väldigt spartansk dörr) och gick även in i byggnaden som då hyste en dansstudio på flera av våningarna. Ingen där visste något om Bell Sound. Även personalen på fraktbolaget som låg på bottenvåningen (vars framtida fönster man ser på den svartvita bilden ovan) såg ut som fågelholkar när jag började fråga om hyresgäster som dött långt innan de själva fötts. Tänk att stå där och jobba och inte veta vad som ägt rum bara ett par årtionde tidigare. That is where I come in. Jag fortsätter resa till ingenstans, till asfaltsplättar, gräsmattor eller huskroppar som idag inte är något men som en gång var en plats som skrev historia på något sätt. Allt var inte bättre förr, men det mesta var åtminstone roligare.
Om man kör en Google Earth idag ser man att 237 West 54th håller på att renoveras. Fler av husen intill har rivits sedan jag var där 2006. Hoppas att åtminstone detta får stå kvar, som en relik men också en påminnelse från en svunnen tid då skivor spelades in i skivstudios och inte i källare eller vardagsrum. Från en tid då två skolkamrater kunde bli tekniska innovatörer och förändra en musikvärld utan att i princip någon visste om det. Ett alldeles för sent Tack till herrarna Weintraub och Cronin är därför på sin plats.
EDIT: 2015-11-23: Byggnaden har tyvärr rivits såg jag på Google Earth idag. Studiohuset och sedermera fraktbolagets lokaler är borta. Nu ligger det ett hotell och en restaurang i helt nybyggda lokaler på samma plats. Ikväll tänder jag ett ljus och lyssnar på Kiss repetitioner från Bell Sound Studios och minns en annan tid. Tråkigt.
EDIT: 2016-10-23: Lade in bilden som Svärra tog för tio år sedan. Huset är som sagt borta. Musiken lever kvar.
/Alex
This entry is stored in Thursday, December 13th, 2012 at 10:29 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.