Living in the Past

Den trettonde juli och den tionde augusti 1973 spelade Kiss två konserter på ett nedgånget hotell vid Times Square. Den första spelningen var vilken spelning av vilket kämpande lokalband som helst. Den andra spelningen förändrade livet för många, först för fyra bandmedlemmar och en tvproducent, sedan för ett skivbolag och till sist för en hel musikvärld. Att påstå att det var glamorösa spelningar vore att ljuga, hotellet var smutsigt, rentav vidrigt på sina ställen, råttor och ohyra levde loppan överallt. Det var väl därför man fick hyra deras Crystal Ballroom billigt kan jag tro.

Hotellet härstammade från depressionens Amerika, byggt på 20-talet skulle det efter ett antal ägarbyten och namn 1934 få sitt slutgiltiga namn “Hotel Diplomat”. Det var aldrig något lyxhotell men höll en fin standard fram till sextiotalet. I samband med att resten av New York sedan förvandlades till ett nedgånget knarkträsk på sjuttiotalet så gick hotellet samma öde till mötes. Det är oerhört svårt att begripa när man går på samma gator idag att detta område för trettiofem år sedan var smockfullt av porrklubbar, porrbiografer, prostituerade och knarklangare. Detsamma gäller de flesta av de andra gamla adresserna såklart, och det är väl främst detta som lett till att byggnaderna är rivna och historien således åtminstone fysiskt utsuddad. Problemet för dylika revisioner är dock att historia inte går att sudda ut helt, speciellt inte när den ligger så nära i tiden. Det finns i detta fallet massor av människor som var med och kan berätta om hur det såg ut, till och med visa bilder och filmer just eftersom det ligger så nära. I fallet med exempelvis Jack the Rippers London 1888 är det lite svårare såklart, man har effektivt avlägsnat i princip alla tecken på att Londons East End en gång var ett mänskligt avskrädeshål. Man kan dock inte sudda ut allt, och personligen anser jag att all historia är viktig. Den som inte lär sig av historien kommer att upprepa den.

Det är såklart meningslös att bege sig till 110W 43rd idag, hotellet revs 1994 i den stora rivningsvågen som då ägde rum för att fräscha upp området kring Times Square. Det sedan några år permanenta enrumsboendet hade sedan länge flyttat över gatan och en bit bort varpå hotellet sedan stod mer eller mindre öde i många år, i väntan på dess slutgiltiga demolering. Idag ligger det ett snyggt, sterilt och själsligt dött glaskomplex där, men man har varit vänlig nog att låta en öppning in i byggnaden ligga på ganska exakt samma ställe som hotellets entré gjorde. Det går således att med bilderna på hotellet i bakhuvudet tillsammans med en stor portion fantasi förnimma att det skulle visa sig vara här och ingen annanstans som gränsen drogs mellan “Kiss: det lokala lilla bandet med ambition” och “KISS – THE HOTTEST BAND IN THE WORLD”.

Det finns inte så mycket mer att säga om Hotel Diplomat. Egentligen var det ett ganska oansenligt hotell som med all sannolikhet hade glidit in i hotelldödens glömska efter rivningen 1994. Om det nu inte råkat vara så att fyra sminkade musiker bestämde sig för att hyra lokalen två gånger på sommaren 1973.

 

Tags: blogg: resor till ingenstans

This entry is stored in Tuesday, August 7th, 2012 at 11:49 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.