Living in the Past

Denna resan till ingenstans är egentligen faktiskt en resa till någonstans eftersom Electric Lady fortfarande existerar och används. Däremot tar de inte emot turister eller olika bands fans så man får titta på en fasad. Och drömma lite.

“Jag tror det är de där två” Trummisen Peter Criscuolas fru Lydia pekar på de två underligt klädda killarna som står utanför ingången till den redan klassiska inspelningsstudion Electric Lady. Peter hade efter att ha haft en annons inne i tidningen Rolling Stone blivit uppringd av en snubbe som ville träffa honom tillsammans med sin bandkompis, men de som stod på avtalad plats såg mest ut som lodisar. Det var Paul Stanley & Gene Simmons. Platsen var 52 west 8th street i Greenwich Village, NY en dag i september 1972.

Greenwich Village är idag en av de få platser i centrala New York där man fortfarande kan förnimma den där känslan av 70-tal som annars suddats ut så duktigt av herrarna i staden. Gotham var på 70-talet som bekant ingen särdeles angenäm plats att vistas på after dark, och det Times Square som idag skyltar med musikaler och familjemys var då en plats för knark och prostitution. Självfallet är just detta inget jag direkt längtar tillbaka till, men det är samtidigt detta som är ursprunget till det vi ser idag. På samma sätt har de smutsiga städerna Manchester och Birmingham rustats upp betydligt i jämförelse med när Black Sabbath och lite senare Judas Priest där vrålade ut sin ångest och skräck för att fastna i de sotfyllda kvarteren präglade av den hårda brittiska industrialismen. But i am digesting.

Om man kommer norrifrån och hoppar av tunnelbanan på 4th street en sen kväll så finns det en yttre känsla av 70-tal kvar i the Village. Ljuset, dofterna och folkmängden överensstämmer en hel del med bilder från filmer och dokumentärer som jag satt i mig en masse genom åren. Precis utanför den södra tunnelbaneuppgången ligger Blue Note, detta Mekka för jazzentusiaster, denna fristad för folk med intelligent musiksmak tillika musikintresse. Och bara några gator norr om detta ligger således en skivstudio som av många skäl anses vara klassisk mark, inte minst för de Kissfans som huserar världen över. Kiss har använt Electric Lady till en hel del genom åren, men det som kittlar mig mest är naturligtvis alla de initiala detaljerna som först efter ett tag skulle utmynna i sminkrockgruppen Kiss.

En av de stora detaljerna är såklart att Wicked Lesters skiva spelades in här. Först de tidiga inspelningarna med Steve Coronel på gitarr, sedan den polerade och sedermera färdigställda (men aldrig utgivna) produkten där Ron Leejack hyrts in för att fullborda det som Steve tyvärr inte riktigt redde ut. I slutskedet av Wicked Lesters prominenta försök med sina små medel så letade dock Gene och Stanley (han hette ju inte Paul riktigt ännu…) i hemlighet efter någon som kunde hjälpa till att fullborda deras musikaliska vision. Den första pusselbiten skulle bli den där snubben som dök upp med sin fru och brorsa den där septemberdagen. Gene och Stanley hängde redan rätt mycket vid studion och sjöng på andra artisters grejer samtidigt som de spelade in Wicked Lesterskivan, så det föll sig naturligt att det första mötet skulle ske där.

I tecknade filmer börjar stora snöskred ofta med en liten snöboll, och detta snöskredet håller fortfarande i sig 2012 även om jag personligen anser att kraften avtagit avsevärt. Innanför dörren på bilden har det skapats mycket musikhistoria, men få frön som såtts på gatan utanför växer fortfarande. Att stå på andra sidan gatan och bara tänka på det som ägt rum därinne och även mötet utanför får håret att resa sig på mina armar direkt. Det är en väldigt behaglig känsla som även går att förnimma på ett kontor i centrala Helsingborg, mer än 40 år efter att det som hände hände.

 

Tags: blogg: resor till ingenstans

This entry is stored in Thursday, October 18th, 2012 at 12:12 pm and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.