Living in the Past

10 east 23rd street, New York, NY. Få adresser, om ens någon, har en så stark innebörd för mig. Jag drar mig till minnes att jag ända sedan barnsben när jag började läsa in mig på ämnet Kiss lovade mig själv att om jag någonsin skulle komma till New York så skulle detta vara den första adressen jag besökte. För den som inte känner till det så är 10E23rd adressen som inhyste Kiss replokal under det första året, eller rättare sagt från slutet av 1972 då de fortfarande hette Wicked Lester fram till och med början av 1974 då de flyttade. Det var i denna lokal Peter Criss provspelade för Paul och Gene. Det var i denna lokal Ace provspelade. Det var i denna lokal de repade, alla kvällar i veckan, envist, ihärdigt, svettigt. Ärligt. Engagerat. Allt jag älskar med Kiss skapades där och då, i en förvånansvärt rymlig lokal men som 1973 var ett riktigt råtthål.

Jag säger detta först så är det sagt: de tar inte emot turister där. Serietidningsaffären som ligger grannledes med lokalen är en annan sak, de vill naturligtvis ha kunder, men Kiss f.d. replokal inhyser idag ett företag och hela huset inhyser olika slags verksamheter som inte på något sätt är till för allmän beskådan. Det finns såklart inte heller något att se därinne. Så var det sagt.

 

Det måste ha varit någonstans kring 2005 jag började. Flertalet samtal och email fram och tillbaka till ett par personer vid olika myndigheter i New York gav mig till slut namnet på byggnadens ägare. Han är fortfarande ägare idag, och vi har genom åren odlat en liten kontakt vilket möjliggjort för mig att två gånger få se insidan av replokalen. Han har stipulerat klart och tydligt i alla hyreskontrakt för lokalen en klausul i stil med att “rockgruppen Kiss en gång haft detta som sin replokal men att hyresgästen förbinder sig att på inget sätt slå mynt av detta eller använda i sin egen marknadsföring”. Jag har sett ett sådant hyreskontrakt, det står verkligen så. Det är nog ganska smart. Hyresgästen som hade lokalen första gången jag var där, en designer, lade dock ut lite info på sin hemsida om det. Han är inte kvar längre, jag har ingen aning om huruvida det har med det att göra eller om han bara bytte för att få mer plats.

 

Det var ett jäkla kånkande för bandet. Man går in genom porten, går en smal gång som svänger lite och kommer fram till en skranglig hiss. Det finns idag en hissvakt där, som faktiskt ser ut som att han skulle ha kunnat jobba där redan då (men det gjorde han inte). Trappan är smal och ännu skrangligare, men bilderna som togs här är ikoner för mig. Totalt tre bilder finns på fyra unga personer som snart skulle bli det största bandet i världen. De första två är väldigt oansenliga svartvita bilder på fyra personer i en trappa. Den tredje bilden kommer förvisso ifrån samma trappuppgång men på bilden har personerna sitt sedermera karakteristiska smink påkladdat. Där har vi en förändring, ett steg uppåt från den första och absoluta botten i en idag ännu pågående karriär. Men kånka, de fick de. Varje gång de spelade i Amityville eller Queens eller på Bleecker Street så skulle trummorna ner, sedan upp. Likaså gitarrer, förstärkare, PA. Ner, sedan upp. Alla band betalar väl detta priset i början. Det blir nog inte roligare för det.

När man kommer upp för trappan och har gått förbi stället där de poserade för bilderna så möts man idag av en ingång till serietidningsaffären (till höger) och ett stort galler som skärmar av resten av trappan (till vänster). Där tar det stopp för de allra flesta (många tror dessutom att det är affären som är själva replokalen). Det höll faktiskt på att ta stopp för mig också, den där första gången 2006. Jag var där en söndag, affären var öppen men designern var inte på plats. Det kändes sådär, lite snopet, men vi var iallafall i rätt byggnad. Och nära. Jag hade närt en emailkontakt med designern med hyresvärdens goda minne vilket skulle möjliggöra ett besök för mig och Svärra (som jag benämnde som fotograf) om designern var på plats. Det var han alltså inte denna söndag, och vi lämnade platsen igen. Dagen efter skulle vi flyga hem, dock inte förrän framåt kvällen så vid middagstid försökte vi lokalisera en Best Buy för att inhandla den nysläppta Kissologydvd´n. När vi följt en karta som eventuellt pekade ut en sådan butik stod vi plötsligt på 23rd street igen, några kvarter från replokalen. Jag bestämde mig för att testa en gång till, och jodå – denna gången var han på plats.

 

Vi blev insläppta och fick titta runt så mycket vi ville. Konstigt nog tog vi bara två bilder, en på mig i lokalen och en på Svärra. Jag var dock i något slags rus, jag har inte helt superklara minnesbilder av detta. Trots att jag då var 29 år gammal och detta bara var en gammal lokal så minns jag fortfarande att mina händer skakade. Det var ändå en av mina allra största drömmar som gick i uppfyllelse. Designern förklarade för mig att de ibland såg personer som “liknade mig” (korrekt citat, sagt skrattande) stå nere på gatan mittemot och peka uppåt huset, men att de aldrig någonsin släppt in någon. Den enda anledningen att jag stod i lokalen var att jag blivit lite tjommis med hyresvärden. Jag tackade så många gånger för ynnesten att jag blev hes.

 

När vi gick därifrån gick jag såklart som på små moln. Det tog lång tid innan ruset lade sig, och lagom tills dess var jag tillbaka i New York igen. Under åren efter besöket fortsatte jag ha kontakt med hyresvärden, han skickade mig ritningar på huset och lokalen, och han berättade även för mig när de bytte hyresgäst. 2010 skulle jag resa tillbaka till storstan och jag hade mailat och frågat honom igen om det gick bra för honom och den nya gästen att besöka lokalen. Ett par dagar senare damp det ner ett email från hyresgästen som var betydligt yngre än den föregående och hade fått höra av värden att jag ville komma förbi. Det gick bra, jag fick femton minuter vilket var allt han kunde avsätta från sin ordinarie verksamhet. Han undrade dock om jag hade några bilder från när Kiss huserade där, han trodde nämligen knappt själv att det var sant.

 

Detta var anledningen till att jag en dag i början av oktober 2010 var inne i Kiss gamla replokal igen, denna gången aningen lugnare till mods. Med några bilder tagna i samma lokal 37 år tidigare berättade jag för honom hur det sett ut, vad som spelats, hur det låtit. Han var genuint intresserad och vi hade väldigt trevligt. Jag tog denna gång massor av bilder och mätte och hade mig så att bilden i mitt huvud blev fullständig. Man skulle kunna kalla det ett slags bokslut, ett avslut på det som börjat som en tanke hos en grabb i tioårsåldern och som blev fullföljt denna lite molniga men hyggligt varma oktoberdag 2010.

Stolthet är människans minst lönsamma egenskap, det finns dock saker att vara stolt över likväl. Jag hyser inga som helst ödmjuka tankar kring de möjligheter jag ibland får, allting handlar om DTD (Desire, Timing, Determination) och jag kan jobba väldigt hårt för något jag tror på. Detta till trots kände jag mig väldigt tillfreds och stolt, kanske till och med förvåning, över att ha lyckats med det jag hade som en dröm när jag var liten. För många, de allra flesta till och med, var detta såklart egentligen ingenting. Jag vågar påstå att Svärra inte riktigt upplevde det jag gjorde 2006, det är det nog väldigt få som skulle göra.

 

För mig var det en bekräftelse för mig själv på att den jag är och det jag gör är rätt. Alla vägar jag gått, alla stigar jag avvikit ifrån, allt jag någonsin önskat finns samlat i den exakta stunden jag stod inne i en gammal knarrig lokal med tegelväggar som en gång var Gudarnas Hemvist.

 

Don´t dream it.

 

Be it.

Tags: blogg: resor till ingenstans

This entry is stored in Wednesday, August 29th, 2012 at 11:47 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.