När det 2006 stod klart att jag skulle göra en resa till New York så hade jag omedelbart några punkter på dagordningen som skulle genomföras så fort jag överhuvudtaget satte min fot på den amerikanska marken. Två forna replokaler stod överst på listan och det skulle inte dröja innan jag befann mig vid den första av dem. Närmare bestämt bara någon timme efter att jag landat.
Canal street är nästan tvåhundra år gammal, sträcker sig lite förenklat mellan öster och väster på södra manhattan och är mycket riktigt en gammal kanal som man dränerade och fyllde igen efter att vattnet blivit för dåligt på 1820-talet. Mott street är ännu lite äldre och går i nord-sydlig riktning för att på en punkt möta Canal street i en ganska stor korsning. Det unika med dessa två gators korsande är att man skulle kunna anse korsningen vara skiljegränsen mellan de på tidigt 1900-tal mer eller mindre krigande maffiaområdena Little Italy och Chinatown. Det och att en tämligen eklektisk samling musiker i början av 70-talet skulle konvergera i en risig lokal på dagen bebodd av en konstnär.
Vi tog en shuttlebus från Newark till det lyxiga hotellet Millenium Hilton som ligger med utsikt över Ground Zero. Det kändes otroligt overkligt att få se New Yorks skyline genom skyttelns fönster, även om jag nog alltid vetat att jag skulle hamna där till slut. Väl på plats på typ miljonte våningen stod vi och tittade ut och filosoferade lite, Svärra och jag. Det var kväll och resandet hade tagit på krafterna. Vi bestämde oss för att ta en promenad innan det var sovdags dock, stegen styrde oss norrut och till slut stod vi i korsningen Canal och Broadway. Då var all min trötthet som bortblåst. Jag stod i den sekunden sex gator från Wicked Lesters replokal. Efter 29 levnadsår och tusentals resmil på jakt efter olika saker var jag sex gator från en av mitt livs milstolpar. Det är en skrämmande men självklart också behaglig känsla.
Wicked Lester reste sig ur askan av det band som kallat sig Rainbow. Egentligen var det samma medlemmar i bandet; Gene Klein, Stanley Eisen, Tony Zarella (som tidigt ersatt Joe Davidson), Brooke Ostrander och Stephen Coronel. Varför man bytte namn från det rätt hyggliga Rainbow till det betydligt mer underliga Wicked Lester är oklart. I vilket fall så hade de varit igång sedan sommaren 1970 då Gene och Stanley slagit sina påsar ihop. Som ett seriöst band behöver man en replokal och nära hörnet av Canal och Mott street skulle de finna sin hemvist. Åtminstone för ett tag.
Vi gick i princip rakt på entrén. Det är egentligen bara entrén som är något att ha idag, huset är sedan länge renoverat och har bytt ägare och ockupanter massor av gånger sedan 70-talet. Jag klev upp för trapporna ändå i jakt på något, vad som helst som kunde påminna om att grunden till en av musikvärldens allra mesta karriärer skulle läggas precis här. Jag kom in på ett kontor där det vid en slags receptionsdisk satt ett gäng ungdomar av asiatiskt ursprung vars föräldrar rimligen knappt varit påtänkta 1971. Jag brydde mig inte ens om att fråga. Jag gick sakta ner för trapporna igen och försökte åtminstone invärtes föreställa mig att de gått här med instrumenten, upp och ner i samband med de (bekräftade) tre spelningarna de gjorde 1970 och 1971. Till slut ställde jag mig iallafall vid entrén och fick ett slags bevis på att jag åtminstone varit där.
I slutet av 1971 blev de bestulna på allt de hade i lokalen. Området var på denna tiden ruttet ända ner i grunden, den enda anledningen att använda lokalen var att hyran var billig. Efter stölden stod det dock klart att de skulle behöva flytta på sig. Flytten ägde rum 1972, målet var en lokal betydligt högre upp på Manhattan. Detta var även det nästkommande målet på min lista.
Jag har under senare resor inte gått tillbaka till Canal/Mott. Jag vet egentligen inte varför, jag har varit i området men aktivt avstått från att gå dit igen. Kanske för att just detta mål inte förändrats på samma sätt som många av de andra, huset står ju fortfarande där men det är bara ett skal av vad det var då. Kanske vill jag helt enkelt ha kvar känslan jag fortfarande kan förnimma av den första gången jag stod där. Den känslan kan jag omöjligen få igen, inte av detta stället. Åtminstone tror jag inte det. Jag kanske helt enkelt är lite feg. First cut is the deepest heter det, och jag vill inte att ett andra Canal/Mott-besök ska förringas till ett skrubbsår. Vi får väl se, jag skulle nog egentligen vilja ta lite fler bilder. Bilden nedan fick jag norpa från Gologgel Örth eftersom jag inte har någon egen med samma motiv. Den föreställer själva byggnaden med trappan nere till vänster.
Det nästa målet på listan förändrade för alltid min syn på Kiss, vad det är jag älskar med dem och vad det är jag älskar med New York. Och avslöjade kanske i förlängningen vad jag är mest stolt över med mig själv.
This entry is stored in Tuesday, July 3rd, 2012 at 11:17 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.