Den kortaste resan till något som inte längre finns är den som skulle kunna varit den roligaste om bara byggnaden fått stå kvar. Man tar pendeltåget från Manhattan ut mot Queens och hoppar av på HEET/BLISS-stationen, kliver ned för perrongens trappa och står då i korsningen som en sjukt kall vinterkväll i januari 1973 skulle vara värd för något alldeles speciellt.
Beroende på när man frågat honom genom årens lopp har Gene Simmons hävdat antingen att det var Wicked Lester eller att det var Kiss som var bokade för tre kvällar på en liten oansenlig klubb i ett ganska nedgånget industriområde på den i övrigt anrika och fina Queens Boulevard. I den tämligen anspråkslösa annonsen för klubben står det dock Kiss, och alldeles oavsett vilken av hans historier som stämmer så var det Kiss som lämnade klubben efter det första giget. Klubben som hade ett år på nacken hette för övrigt fram till detta premiärgig “Popcorn” men skulle samma helg byta namn till “The Coventry”.
Det är intressant det här med historia. Man tänker inte på att den händer när man står mitt i den. Om någon hade vetat på förhand att den lilla poporkester som hade premiär den där kvällen i sina jeans och (i ett fall) sin sjömanskostym skulle bli världens största band så hade kanske ytterligare någon person orkat pallra sig dit. Kanske hade någon tagit med en kamera, eller en bandspelare, vad som helst. Kanske hade denna någon även tagit en bild på utsidan av klubben, något som över huvud taget inte verkar existera. Det som idag finns att tillgå från denna stund är fyra instamaticbilder och den tidigare nämnda anspråkslösa annonsen. Publiken bestod av en handfull vänner, släktingar och anställda. Det är så otroligt få som kan vittna om detta att det i backspegeln är på gränsen till ofattbart.
Kanske var det därför som jag, när jag stod i korsningen och tittade på banken som nu upptar platsen där klubben en gång låg, kände en nästan starkare sorg över gången tid än när jag var ute i Amityville. En mer påtaglig känsla av att den svunna tiden sannerligen inte går att återfå har jag nog aldrig känt. Av de totalt tio personerna som var där (bandet inräknat men inte barpersonalen) har jag hittills haft ynnesten att få ha träffat och talat med sex, nästa gång jag kommer till New York hoppas jag på en sjunde. Det är bara genom dessa personer som historien om dessa stapplande steg lever, det finns inget annat material att tillgå, inga youtubeklipp, inga videokassetter, inga tv-klipp, inga recensioner i några tidningar. Ingenting. Bara det faktum att det hände och att personerna som var med fortfarande lever och kan tala om det.
Bär detta i åtanke när du tittar på bilden nedan. Alldeles oavsett huruvida banken som ligger där nu vittnar om någon slags putslustig synkronicitet eller ej ber jag dig bära i minnet att någon gång kanske det är just du som står som den enda källan till någonting. Jag hoppas att du då är beredd att berätta din historia eller visa din bild. Bara genom detta kan historien leva vidare.
Jag stod inte länge i korsningen, jag tog ett par bilder på banken men blev så nedstämd över att det verkligen inte fanns ett spår av någonting att jag istället fortsatte med pendeltåget ut till Corona. Där ligger Louis Armstrongs hus, numera museum vilket ser exakt ut som när han bodde och levde där under de sista 20 åren av sitt liv. Bevarad historia. Bevarad kärlek. En verklig resa till någonstans.
This entry is stored in Tuesday, July 31st, 2012 at 10:40 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.