Living in the Past

Jag har funderat ganska länge på vad det är som driver en person att resa till något som inte finns. Hur logiskt är det egentligen att sätta sig på ett plan, flyga över halva jordklotet och sedan befinna sig i en världsmetropol bara för att sätta sig på ett pendeltåg ut till en förort och titta på en asfaltsplätt. Vad är det man förväntar sig finna där?

 

Jag älskar att besöka fräcka ställen. Med fräcka ställen menar jag inte frihetsgudinnor eller eiffeltorn. Jag menar gamla unkna lokaler som en gång sett annorlunda ut, hus som en gång hyst något jag bryr mig om eller gator som en gång varit någon annans gator. Jag tänkte berätta om några av dessa besöken under titeln “Resor till ingenstans” och det går väl knappast att börja med något annat än 124 Broadway, Amityville NY. 1973 låg här en liten klubb kallad The Daisy vilken ägdes och hölls igång av en herre vid namn Sid Benjamin samt dennes fru. Deras grej var att ölen var billig och att de då och då körde liveband för den lilla skara människor som frekventerade lokuset. Under 1973 skulle Kiss ta sina första formande steg dels på en klubb i Queens och dels här, en dryg timme från Manhattans glitter och glamour. Det är en tid som präglats av myter och ibland rena påhitt eftersom få personer egentligen vetat hur det såg ut eller gick till i början av bandets karriär.

 

2006 släpptes en bok vid namn Sealed With A Kiss, skriven av Lydia Criss som var trummisen Peter Criss´ fru under slutet av 60-talet och nästan hela 70-talet. Lydia är en fantastisk människa med ett otroligt minne för detaljer och datum, och med ett helt fantastiskt bildarkiv från året på klubbarna. Äntligen fick vi se hur det verkligen såg ut när Kiss spelade på The Daisy. Massor av gamla instamaticbilder präglar boken vilket är en ren fröjd att beskåda för oss som är intresserade. Det finns en enda känd ljudupptagning från The Daisy, gjord på sommaren 1973. Den finns tyvärr inte tillgänglig men en låt går att lyssna på eftersom den släpptes ut i cd-boxen som kom 2001. Den visar Kiss när de är som bäst, i mitt tycke. Hungriga, unga, opolerade. Man kan bara hoppas att hela upptagningen ser dagens ljus någon gång. [EDIT: Sedan hösten 2013 finns inspelningen ute bland samlare och livet anses därför vara komplett i min värld.]

 

Vi spolar fram till 2010. Jag ska till New York för att se några konserter men passar på att avsätta en förmiddag för att ta mig till Amityville. Tåget tar en timme från Penn Station och jag kliver av i en annan värld. En värld som ser ut precis som Amerika ser ut i 70- och 80-talets filmer, oavsett om det är Halloween eller Fast Times At Ridgemont High. Inga skyskrapor, inga gula taxibilar utan ett villaområde för de välbärgade, ett litet pittoreskt centrum med ett “Town Square” och, naturligtvis, en stor skola. Det känns nästan som en kuliss, jag förväntar mig att Matthew Broderick eller Phoebe Cates ska hoppa fram ur buskarna vilken sekund som helst. Klockan är runt nio på morgonen, det är underbart väder och jag känner mig helt ensam. Precis runt tågstationen syns det lite liv, någon bil står och väntar på något, en kille går på trottaren. Jag börjar min promenad mot Broadway, ett par kvarter från stationen ligger denna väg som går som ett nästan rakt streck genom hela byn.

 

Jag kommer till torget som med sitt lilla lilla klocktorn och sin pyttegräsmatta med en bänk klyver Broadway i två delar. Jag fortsätter ned för gatan och känner en egentligen ogrundad förväntan. Jag vet att huset revs efter en brand för några år sedan, jag vet att Kiss inte står där med instrumenten redo att köra några gamla outgivna låtar för mig. Ändå känner jag ett pirr som bara sådana här ställen ger mig. Varför? Jag hinner faktiskt tänka på detta innan jag en liten bit längre ner ser det låga långa huset som en gång var granne till The Daisy. Jag är framme.

 

Det är en asfaltsplätt vi tittar på. Inget annat. Huset till höger verkar hysa någon form av skola eller annat utbildningstjohej, det står några där som tittar förunderligt på mig när jag stannar och tar upp kameran. Huset till vänster bebos av en veterinär. På den tomma ytan i mitten stod så en gång ett hus som under några helger 1973 hyste mitt livs allra vackraste drömmar. Jag går faktiskt ganska hastigt förbi efter att ha tagit bilden ovan, jag har ett ärende till i Amityville vilket uppehåller mig en timme (vem kan missa att gå förbi DeFeos hus när man är ett stenkast därifrån?) och det är under denna fortsatta promenad jag upptäcker Amityville på riktigt. Jag blir genuint förälskad i orten, hade jag haft möjlighet till det så hade jag redan bott där. Varje steg tar jag med försiktighet och lugn, jag vet inte om jag någonsin kommer tillbaka så det gäller att försöka insupa så många känslor och tankar jag kan. Jag ser skolan, och det känns återigen som att jag står i en film. Såg jag inte några killar där borta med sina footballjerseys på?

 

Tiden börjar rinna ut och jag börjar promenera tillbaka. Jag går samma väg, jag måste se asfaltsplätten en gång till. Helst utan de undrande blickarna från huset till höger. Väl tillbaka går jag lite närmare, jag är i princip ensam här nu. Till slut står jag på brunnslocket som om mina beräkningar är rätt är ganska exakt placerat där scenen en gång befann sig. Jag kan ha fel. Det spelar ingen roll. Jag tar fram min telefon, sätter i hörlurarna och startar Acrobat, Kisslåten från The Daisy som var med i den där boxen. 37 år efter att den spelades in på samma plats spelas den där nu igen. Kanske för sista gången. Det är lätt att känna ett vemod i denna stund, jag fick inte vara med 1973 eftersom jag dels inte levde och dels inte bodde (eller skulle bo) i New York. Denna låten och denna asfaltsplätten är allt jag har och allt jag kan få, men just därför blir också kärleken och känslan så oändligt mycket starkare. Fantasin får fylla i där fakta inte står att finna. Jag känner en lycka, en inre frid. Nästan som en upplysning. Denna soliga, nästan varma, höstmorgon alldeles i början av oktober 2010. På Broadway. I Amityville.

 

Tags: blogg: resor till ingenstans

This entry is stored in Thursday, June 28th, 2012 at 11:16 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.