Ibland är det bara ens egen dumhet som sätter käppar i någon form av hjul. Ibland är det okunskap. 2006 var det för min del en liten blanding av båda som skulle göra att jag idag sitter vid en datorskärm och knäpper mig på armen med ett gummiband. Pucko, inte bara en dryck.
Academy Of Music var från början ett ställe på east 14th street som öppnade 1845 och revs 1926. En schysst teater med (tydligen) bra ljud men i övrigt en arkitektonisk skräphög. När teatern revs 1926 såg några driftiga herrar sin chans och byggde en ny teater på andra sidan gatan som även den fick namnet Academy Of Music vilken kunde hysa upp till 3000 personer. Från början användes denna mest som en biograf men i och med att Fillmore East stängde i juni 1971 så såg man även en chans att kapitalisera på konsertmarknaden och gjorde detta med stor framgång (inkluderandes ett namnbyte som vi kommer till senare) fram till att konsertlokalen blev en nattklubb 1985, och slutligen stängde och revs 1996/97.
1989 hade jag satt in en liten blänkare i tidningen Okejs avdelning “Pop Swop” där jag av någon anledning sökte brevvänner som specifikt sett Kiss i Stockholm 1988. Själv såg jag dem i Köpenhamn. De spelade även i Göteborg. Den som finner någon som helst logik i min modesta önskan ombedes meddela undertecknad. I vilket fall, jag fick flera svar varav åtminstone en fortfarande är en god vän 23 år efteråt. Dessutom fick jag några brev innehållandes listor. Listor på videokassetter med Kiss, och listor med ljudupptagningar. Speciellt en sådan ljudupptagningslista skulle komma att inte bara omforma mitt liv totalt utan den skulle ta alla kunskapsgränser jag trott mig ha, pulvrisera dem, stampa på dem och kalla dem för Snythilde. Denna lista innehöll nämligen två inspelningar som jag knappt kunde förstå: 1. Köpenhamn 1988. En inspelning från konserten jag sett??? Eh….hur gick DET till?, samt 2. New York 1973-12-31, markerad som “first gig ever”. Detta skulle förstås visa sig vara lite falsk marknadsföring men som tolvåring hade man varken kunskapen eller det ständiga ifrågasättandets tvetydiga cynism varför jag först trillat av stolen efter att ha sett Köpenhamn, sedan rest mig upp, och sedan trillat omkull igen. På nyårsafton 1973 spelade Kiss inte sitt allra första men sitt första STORA gig (it´s the truth!) på något som hette Academy Of Music som kvällens första, oannonserade, band (av totalt fyra). Från den dagen skulle detta vackra namn Academy Of Music för alltid vara inpräntat i mitt sinne. Stanna nu upp en sekund och njut av billboarden för giget där Kiss inte syns alls.
För att köra igenom Kisshistorien lite snabbt så spelade Kiss här tre gånger på kort tid, och sedan en avslutande gång efter några år. Nu rabblar jag några datum så den därtill ointresserade ombedes hoppa ett stycke ned. Första giget ägde således rum nyårsafton 1973, Genes hår tog eld i Firehouse men i övrigt lät det rätt hyggligt. 100,000 years hade fortfarande kvar den underliga fjärde versen. Sista gången den spelades, methinks. Nästa besök ägde rum i januari 1974 och det tredje i mars 1974. Efter detta blev Kiss stora, sedan ännu större, sedan störst, strax därefter lite mindre och medan Academy of Music 1976 bytte namn till Palladium så bytte Kiss trummis 1980 samtidigt som populariteten tyvärr minskat så till den milda grad att den enda konserten de genomförde på hemmaplan med den nye trummisen under hans första år var ett litet specialgig just på Palladium i juli. De repeterade där med fina gamla Eric Carr under en vecka, och den 25/7 genomförde de en “riktig” spelning med honom. Långt från forna dagars Madison Square Garden-konserter, samtidigt så var någon slags cirkel sluten.
När jag fick hem kassetten från 1973 så spelade jag nog den hundra gånger på en vecka. Jag kunde liksom inte fatta att det var en inspelning från 1973 med Kiss, och även om senare år skulle ge mig andra ynnester i form av ovanliga ljudupptagningar så var kicken jag fick från just denna tape just året 1989 kanske den starkaste någonsin. Missbrukare jagar ofta efter den första kicken, det första ruset. Missbruk behöver inte bara bestå av drogrelaterad stimulantia. Jag är den förste som skriver under på detta, vilket många av mina vänner vet.
Eftersom jag gärna vill se ställen som betytt mycket för Kiss och, i förlängningen mig, så ville jag väldigt gärna se Academy/Palladium om jag skulle komma till New York. Tyvärr revs stället som sagt 1996, men jag ville åtminstone se området. 2006 när jag och Svärra åkte till New York för att se Paul Stanley så hade jag inte full koll på exakt var Academy hade legat. Många ställen hade jag noterat men Academy lös med sin frånvaro på min karta. Så stod vi där i en kö som skulle ta oss in till Irving Plaza där Paul Stanley skulle genomföra vad som fortfarande med all sannolikhet är den bästa konsert jag någonsin sett, men eftersom jag och köer inte är så goda vänner så sade jag till Svärra att jag tar en kort promenad. Jag gick två gator ner ungefär, kom till en korsning, svängde höger och gick in i en liten mataffär och köpte snask och läskeblask. När jag kom ut tittade jag mig lite runt, fortsatte åt höger, gick upp höger igen och strax var jag tillbaka vid kön.
Hade jag vetat när jag stod i den första korsningen att det jag tittade på när jag tittade till vänster var 126 east 14th street, platsen där Academy en gång legat, så hade jag kanske stått kvar där än idag. Jag gjorde en googlepromenad precis innan jag skrev detta blogginlägget bara för att påminna mig om detta faktum varpå jag bet mig i tungan och knäppte gummiband på armen. Så ini helvetes nära. Och jag hade inte en aning. I-D-I-O-T.
2010 var jag bättre förberedd. En tidig morgon tog jag en promenad från mitt hotell på east 17th street ner till 14th. Jag hamnade i parallellkorsningen jämfört med var jag stod 2006, och denna gång visste jag eaxkt var jag befann mig, och viktigare – var Academy stått. Jag stod kvar förvånansvärt länge, detta var inget att hasta med även om byggnaden som ligger där idag såklart inte har något med något att göra. Eller jo, lite! Den nuvarande byggnaden (som faktiskt heter Palladium) inhyser idag New York University. En viss herr Chris Lendt jobbade här 2010 (och jobbar kanske fortfarande). Chris var under många år på 70- och 80-talet Kiss kringresande ekonomisnubbe som skrivit en fullkomligt underbar bok om maskinen bakom bandet, jag träffade dessutom honom och gjorde en lååång intervju under samma resa. Synchronicity? I vilket fall, jag stod där. Tittade. Försökte se billboarden. Försökte känna den kalla vinternatten 1973 då Kiss promenerade på just de gator jag själv nu beträdde. Unga. Sugna. Äkta. Jag önskar att jag hade fått vara med. Tur att jag iallafall har kassetten.
This entry is stored in Friday, November 9th, 2012 at 10:45 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.