Jag är väldigt förtjust i när det går åt helvete. Åtminstone i artistvärlden. Och då menar jag inte att jag önskar livet ur någon, eller VILL att det ska gå åt helvete. Nej, jag menar snarare att jag intresserar mig för människans skörhet. Elvis sista år har fascinerat mig så länge jag kan minnas. Hur kan en så stor artist tillåtas av sin omgivning att i princip ta livet av sig själv? Konsertinspelningarna med Elvis från 1977 tillhör de mest sköra jag hört. Stundtals lyser det till, stundtals är det nästintill fenomenalt, men allt som oftast är det väldigt jobbigt att lyssna på, för att inte nämna att titta på. I dagarna som varit har jag engagerat mig djupare än någonsin i ämnet Pink Floyd tack vare en specialtidning signerad magasinet Uncut. Tidningen går igenom samtliga PF-skivor i kronologisk ordning, slänger in intervjuer och krönikor här och där och man får på det hela taget en ganska fin kunskap i ämnet. Åtminstone noviser som jag.

Dessutom, och här har vi pudelns kärna, förstår man att spöket av Syd Barrett aldrig lämnat gruppen. Denna en av bandets första medlemmar som hann med att skriva och spela in en skiva samt ett par singlar med gruppen innan hjärnan sade tack och adjö har intresserat mig i många år. Även om jag upptäckte PF väldigt sent (knappt tio år sedan) så har Syd varit den personlighet som jag intresserat mig mest för. De andra har sina uppenbara kvalitéer naturligtvis, inte minst min personliga favorit Roger Waters, men på det hela taget verkar de vara tjuriga och bråkiga gamla gubbar sedan mer än 30 år tillbaka. Syd fick aldrig vara med om det. Men han präglade bandet och dess medlemmar in i slutet och fram till idag. Detta är oerhört tydligt i samtliga nya och gamla intervjuer i tidningen jag läst. Man pratar vitt och brett om allting, och detta allting bottnar i att runt hörnet fanns skuggan av en människa ständigt närvarande. Det är fascinerande tycker jag.

Jag tror inte på spöken eller på något liv efter detta som kan manifesteras med ett vitt lakan och existera parallellt med mitt universum. Däremot tror jag på att vi ibland kan uppfatta något som skulle kunna vara ett slags spöke. Om du sätter en mikrofon i ett tomt och tyst rum och börjar spela in så fastnar det likväl ljud på bandet. Om du sätter en mikrofon framför en människa som inte längre är ”med” så fastnar det saker på bandet som det kanske inte skulle göra med någon annan. Syd Barretts två soloskivor som släpptes 1970, och den tredje skivan med överblivet material, tillhör det allra sköraste i musikvärlden. Huruvida det är bra eller ej överlåter jag åt andra att prata om, jag lyssnar bara och hör en människa göra sina sista offentliga ord hörda. Jag kan ibland välja att ”olyssna” på de i efterhand tillagda instrumenten och bara höra Syd och hans gitarr, det finns dagar då det är så jag skulle önska att hans skivor lät. Nakna. Fast ibland tackar jag Gilmour, Waters och Wright för deras input och hjälp att göra ibland helt obegripliga inspelningar mer låtliknande. Kanske behöver låtarna verkligen vara som de är på skivorna för att man ska kunna lyssna egentligen.

Syd Barrett är ett spöke i Pink Floydvärlden. Låtar, hela skivor och skivomslag signerade bandet är hyllningar till honom, men även frågor och sökande efter förklaringar. Som om de försökte förstå vad det var som gick så fel. Om man avlägsnar en medlem från sitt band 1968 men skriver en hel skiva om honom fem år senare som dessutom blir en av världens mest sålda skivor genom tiderna kanske det blir naturligt att man grottar ner sig ytterligare i ämnet. De senaste årens Roger Waters-turnéer där han återupplivat både ”Dark side of the moon” och ”The Wall” står på vissa sätt som tydliga hyllningsstoder till Syd. När Syd gick bort 2006 spelade David Gilmour Sydlåten ”Dark globe” ensam på scenen någon dag efteråt. Och, naturligtvis, hela Live 8-giget år 2005 dedikerades till Syd.

Jag älskar att lyssna på hans soloskivor. Jag hör sorg, jag hör frustration, okoncentration. Men jag hör något mer där också. Bakom orden, bakom musiken. Jag hör människan. Ljudet som inte finns men som ändå fastnar på bandet. Det är där jag hör Syd. Och även om jag tycker det är fruktansvärt synd att det gick som det gick, speciellt för hans och hans familjs del, så kan jag inte säga något annat än att jag älskar det. På något sätt hade världen varit en fattigare plats UTAN låtarna och skivorna som handlar om honom. Jag hoppas att någon del av honom på något sätt uppfattade kärleken som världen gav.

Jag skrev denna text under influens av låtarna ”Dark Globe” och ”Dominoes”. För den som bryr sig och har tid, lyssna gärna på skivorna ”The Madcap Laughs”, ”Barrett” och ”Opel”. Allt finns på Spotify. Det hade nog Syd gillat.

 

This entry is stored in Monday, May 11th, 2015 at 4:07 pm and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.