Årslut och bokslut





Sådär i årets sista skälvande minuter ser jag tillbaka på ett roligt konsertår med flera önskningar som gått i uppfyllelse. 2015 lär dessutom bli väldigt spännande det med, sett till vad jag redan har planerat. Att min egenhändigt komponerade Kissföreläsning blivit så poppis att den i mars gör sin grande finale i huvudstaden är dessutom något att bära med sig till graven. Nästa gång jag skriver en sån här lista skriver jag från en annan stad, förhoppningsvis präntar jag ner mitt tankespråk blickandes ut över den blekingska skärgården. 2015 blir spännande som sagt. Men tills dess – vad pysslade jag med 2014?

De fem bästa spelningarna (utan rangordning):

  • Britney Spears – Las Vegas
  • Avatarium – Sweden Rock
  • Marillion – London
  • Chick Corea & Stanley Clarke – Köpenhamn
  • Steve Hackett – Köpenhamn

 

De tio bästa låtarna öronen fick njuta av:

  1. Chick Corea & Stanley Clarke – Light as a feather
  2. Marillion – Seasons end
  3. Britney Spears – Til the world ends
  4. Dream Theater – Space-dye vest
  5. Trettioåriga Kriget – Perspektiv
  6. Steve Hackett – The fountain of Salmacis
  7. Alice Cooper – House of fire
  8. Foghat – Road fever
  9. Avatarium – Tides of telepathy
  10. King Diamond – Tea

 

Årets bästa konsertplansch: Gröna Lund med “Sommarkrysset / Sommarkrysset / Sommarkrysset / King Diamond / Sommarkrysset”. Vad i helvete tänkte bandbokaren? Vem är du? Jag älskar dig. Tvättäkta satanism bland sockervadd och ballonger – precis som vi vill ha det!

Årets WTF-moment: Evil Dead – The Musical i Las Vegas. Jag har aldrig sett något liknande. Blod på publik. Sjungande demoner. Nämnde jag blod på publik? Mer blod. Obeskrivbart.

Årets Kunde Ha Blivit Så Bra: Dream Theater  i Köpenhamn. Det tog ungefär 75 minuter innan bandet tinade upp, och den sista timmen blev bra. Första halvan av giget kändes mest seg.

Årets Smälter Genom Golvet: Rikard Wolff som efter spelningen i Kristianstad känner igen mig. Rak rygg men nervöst mumlande från min sida.

Årets NEEEEEJ: Anthrax kör en jävla AC/DC-cover. Komplett onödigt när man har en miljon egna låtar som är en miljon gånger bättre än precis allt AC/DC gjort. Dumt.

Årets Dansk: Töffen som knallade runt på Steve Rothery-konserten och försökte rocka till den instrumentala gitarrmusiken. Nämnde jag att han hade runt 45 promille i blodet?

Årets Arena: The Axis @ Planet Hollywood, anrika Aladdin Theatre i ny skrud. Klassisk mark, onekligen.

Årets Produktion: Britney i Las Vegas, helvete vilken fantastisk show hon bjöd på.

Årets Personliga Engagemang: Att jag faktiskt rodde genomgången av Proggboxen i hamn. Jag vet att jag är bra på att börja projekt som jag inte avslutar men genomgången av 40 skivor på http://proggliv.blogg.se är något att vara lite stolt över.

Årets Skivsläpp: The Allman Brothers Fillmore East-box. Eller möjligen Miles Davis Fillmore East-box. Vi kan väl enkelt säga att konserter som spelats in på Fillmore East definitivt är bland det bästa man kan lyssna på.

Årets Musikaliska Magplask: Kiss – livelåtarna på deluxe 2-cdversion av Love Gun där man inte bara förnedrar Peter Criss. Man spottar honom rakt i ansiktet. Detta band som jag älskat i så många år gräver sig djupare och djupare ner i in egen avföring för varje år som går. Sorgligt.

Årets Band Som Alla Andra Band Skulle Behöva Lära Sig Av: Marillion. Världens bästa band ger allt för fansen, gamla medlemmar och sin egen låtskatt. Och de låter bättre än vad de någonsin gjort. Alla andra skulle behöva gå en Marillionkurs.

Årets Överraskningar: Att få en hel presskonferens med Transatlantic för sig själv (typ) var nästan lika coolt som att få tre frågor till Alice Cooper på en dylik.

Årets Kommer På Just Nu: Jag har nog inte köpt en enda ny hårdrockskiva i år. Det känns konstigt på vissa sätt men behagligt på andra. Jag håller på att avveckla den anskrämliga cd-samlingen igen till förmån för vinylskivor och digitala HD-versioner av skivor istället. Cd är ett meningslöst format.

Årets Avslutning: I skrivande stund lyssnar jag på den enda kända inspelningen från den anrika jazzklubben Blue Coronet i Miles Davis med band i juni 1969. Chick Corea spelar keyboards. En fullständig musikalisk massaker. Om bara alla dagar såg sådana här överraskningar….

Gott nytt år gott folk, tack för i år!

This entry is stored in Monday, December 29th, 2014 at 11:08 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.