Jag är väldigt fascinerad av begreppet “bruksort”.  Det kan ha börjat med min vän Connys utställning i ämnet för många år sedan (läs här) där han beskrev fenomenet och dess utdöende oerhört vackert med ljud. Hur livet alltid börjar med vatten, hur det ända sedan de första människorna och flodkulturerna vid exempelvis Eufrat och Tigris handlat om vatten. Vatten som ursprung, vatten som överlevnad. Vatten som fortlevnad.

I Sverige skapades samhällen vid vatten, vatten är kraft, kraft driver bruket, bruket anställer människor, människor måste bo och skapar således samhällen. Byar blir till orter blir till städer (i vissa fall).

Inte alla byar blir mer än just byar dock, och efterhand som tiden går framåt förändras förutsättningarna för fortlevnad, för att utvecklas och invecklas. För att leva. Vatten är inte längre det viktigaste. Knappt viktigt alls. Landsbygden avfolkas och urholkas i takt med att bruken lägger ner, dessa mastodontplatser som skapat och upprätthållit liv är inte viktiga längre när produktionen flyttas till andra platser, andra länder, andra samhällsekonomier. Kvar blir bara skuggorna. Skuggorna av liv. Bruken står dock ofta kvar fysiskt, och sakta men säkert återtar naturen dessa platser. Naturen kommer naturligtvis att vinna, det är det enda man kan vara säker på i tider som denna när dårar styr dårar på dårars vis – det enda som kommer att bestå efter att vi förgört oss själva är naturen. Inte ekonomin, inte marknaden, inte människan.

Fria Teatern spelade in en skiva på temat 1979, en föreställning som skrevs som en slags protest mot avfolkningen av landsbygden och nedläggandet av bruken vilket omöjliggjorde för människor att bo och leva kvar där de ville bo. Där de hörde hemma. Skivan heter “Bruket ska leva” och är en stundtals rolig, stundtals sorglig historia om en fiktiv by (Hyttefors) men ett verkligt skeende.

bruket

Ett annat band som jag precis avnjutit i samma genre bär nästan samma namn. Fria Proteatern finns med i Progglådan jag nyligen köpt i en föreställning inspelad i maj 1976. Fria Proteatern var (är!) ett unikt band på det sättet att de sin tämligen smala inriktning till trots faktiskt hade en ganska stor fanbas redan när det begav sig. De fick dessutom till några låtar som skulle kunna klassas som hits (någon låg på Svensktoppen, no less!). Det är en intensiv och underbar föreställning man lyckats fånga på Scalateatern och den fenomenala versionen av Bonnieroperan som handlar om familjen Bonnier och deras behandlande av kultur är sannerligen en aktuell låt även idag. Texten är rolig men skrattet fastnar i halsen.

Vart är vi på väg? Det går att förstå endast genom att blicka bakåt. Den som inte förstår det förgångna kommer aldrig att förstå sig på framtiden heller. Jag önskar att fler förstod detta.

 

This entry is stored in Thursday, April 18th, 2013 at 10:54 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.