Jag råkade köpa den nya Progglådan. Eller råkade och råkade, jag har längtat under vad som känns som ett helt liv efter en dylik. 40 cdskivor samlade i en box, på skivorna återfinns uteslutande livematerial ur Sveriges Radios digra arkiv. I urvalet signerat den gemytlige Coste Apetrea (som dyker upp både här och där på skivorna av förklarlig anledning) finner vi allt från storheter som Ulf Lundell (innan han blev gammal och trött) och Samla Mammas Manna till band som knappt någon hört talas om, än mindre kommer ihåg, typ otroliga Dice. I egenskap av samlare hade jag hört ett par grejer sedan innan, men på det stora hela bjuds vi på 40 timmar musik som inte går att finna någon annanstans. Denna boxen är inget som jag ämnar hasta igenom, jag kräver full koncentration av mig själv när jag avnjuter skivornas innehåll. Således har jag efter en vecka endast “hunnit” lyssna på två skivor, den ena satte dock en sådan prägel på sinnet att det inte gick att tänka på något annat på flera timmar. Jag talar, inte helt otippat, om Träd, Gräs & Stenar som tillsammans med fyra dalaspelmän den sextonde mars 1971 i musikradions program Svensk Ton framförde vad som annonserades som en slags musikalisk tvekamp.

tgs

Konserten är uppdelad så att varannan låt spelas av TG&S och varannan av dalaspelmännen. Det blir en dynamisk och härlig musikalisk kontrast mellan TG&S progressiva, ibland dova rock och dalaspelmännens framförande av företrädelsevis olika polskor. Denna kombination av men även uppdelning mellan två musikstilar är något av det mest unika jag hört. Den tveklöst starkaste låten på skivan är Torbjörn Abellis “Tidigt om morgonen” som kommer i slutet av skivan och varar över tio minuter. Det är ett lugnt stycke som innehåller precis allt jag älskar med svensk musik från denna tid. Lika delar Gärdesfest, sommar, sol och frihet blandas med en slags musikalisk oro över avbefolkningen av bygden, nedläggning, ensamhet, ovisshet. Det är detta som är TG&Ss styrka, förmågan att genom toner uttrycka sådant som folk tänker på. Abellis vemodiga och vackra sång tillhör det bästa bandet spelat in, han hade verkligen sinne för det där, vår gamle Torbjörn.

Jag kommer att tänka på en episod med just Torbjörn (basist i TG&S för den oinvigde). Jag såg bandet flera gånger 2001/2002 och passade på att spela in dem med min minidiskspelare. Jag erbjöd trummisen Thomas Mera Gartz inspelningarna när vi träffades i Ängelholm men han avböjde med åsikten att musiken redan var bortskänkt när den spelats. Något eller några år senare bodde jag i Växjö när det en kväll ringde. Det var Torbjörn Abelli. Jag blev alldeles knäsvag. Han hade hört om mina inspelningar och ville förvissa sig om att jag inte sålde dem. Tydligen hade någon jeppe från förr hittat lite gamla inspelningar och gjort sig en hacka på dessa utan att vare sig meddela eller dela med sig av materialet till TG&S. Jag blev alldeles skakis och förklarade under en lång stund att materialet bara spelats in av kärlek till bandet och att det inte fanns någon som helst tanke på någon monetär gagn för min del. Vi talade i över en timme, efter ett tag talade vi om precis allt annat och inget. När jag lade på luren kändes det som att jag pratat med en polare i en timme och det fanns ingen som helst animositet från hans sida. Sådan var Torbjörn. Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom oerhört.

Jag har lyssnat på en skiva till, en delad skiva som inleds av Ragnarök. Detta Kalmarbaserade band som spelar (de finns fortfarande och firade 40 år alldeles nyss) underbar instrumental musik stundtals nära besläktad med exempelvis Pink Floyd och King Crimson. Jag vet inte riktigt varför Coste där valde att ta några enstaka spår från två olika sessioner, men det var en njutningsbar halvtimme i vilket fall även om den krossades totalt av nästa band. Arbete & Fritid i en inspelning från radions Tonkraft i januari 1974. Jag älskar detta bandet och deras sätt att skapa världsmusik innan begreppet ens existerade. Under den dryga halvtimmen som programmet varar tar de aldrig paus, låtarna flyter in i varandra och ibland dröjer det ett tag innan man märker att en annan låt tagit vid. Starkast är, utan tvekan, Afghanlåten som med sin melodiska slinga och sin stämning gör att jag önskar att den aldrig ska ta slut.

vatten

Den som ändå fått vara med på den tiden, när allt var möjligt. “Men tiden rinner, försvinner så fort. Ljuset brinner, vad hinner bli gjort?” (Trettioåriga Kriget)

This entry is stored in Monday, April 8th, 2013 at 11:01 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

  1. HMV

    Kort fråga: Kan jag låna texten – recensionen – (misstänker starkt att dina initaler är AB)?

  2. alexbergdahl

    Självfallet (och ja :) )!