Solen har precis börjat skära genom träden, det är en tidig morgon. Bäcken porlar och i den i övrigt kompakta tystnaden antar flödet nästan ett annat slags ljud, kanske ett mekaniskt ljud som skulle kunna påminna om en maskin någonstans. Står du stilla på spången som leder över bäcken kan du nästan se näcken sitta längre bort. Älvorna dansar över ängen i gläntan. Allt detta är musik. I allt detta finns musik.

Det är svårt att säga exakt när det började för mig. Det kan ha varit så sent som i juni 2001 när jag och Ern åkte till Malmö efter två dagars kringresande norröver. Det var någon slags festival och bandet Träd, Gräs & Stenar skulle spela. De femtio minuterna de avverkade på scenen öppnade sannerligen mina ögon för något nytt. Något absolut men också odefinierbart som exploderade det som länge varit en tickande bomb i mitt hjärta.

Det kan även ha varit den dagen efter en skivmässa, som även den ägt rum i Malmö. Detta måste ha varit flera år tidigare. Kanske 1995-96 redan? Jörgen på Söder-CD sade åt mig att sätta mig ner medan han packade upp det sista, varpå han slängde  Gentle Giants ”Three Friends” på vinyltallriken. Från den dagen var jag också fast, men det var nog på ett annat sätt. Inbillar jag mig åtminstone.

Det var nog mest Träd, Gräs & Stenar i Malmö som verkligen visade vägen. Som definierade om hur jag lyssnade på musik. Som berättade för mig att musik måste berätta något för mig, annars är den värdelös. Detta kan självfallet ske på olika sätt, det är aldrig logiskt och det är alltid subjektivt. Berättandet kan vara en liten detalj, men också helheten. Det kan vara en röst, en text, en stämning. Det gemensamma återfinns bara i den av samtiden givna etiketten: ”Progg”.

För gemene man i Sverige är progg troligtvis ett gäng hippies som spelar hellre än bra och som heter Risken Finns, Fria Proteatern eller Hoola Bandoola. Det mesta är olyssningsbar skit och alla som inte blev Mikael Wiehe via tvprogrammet Så Mycket Bättre är omusikaliska tramspellar som bor i kollektiv och odlar morötter. För gemene man i återstoden av Europa definieras progg nog mer som gamla Genesis och Pink Floyd, stora drakar som spelade låtar som varade hur länge som helst. Ofta över fem minuter minst.

För mig är progg allt det där, och mer därtill. Progg är att berätta. En berättelse är inte alltid en historia som börjar med A, går via B och slutar med C. En berättelse kan lika gärna vara en förnimmelse av något man glömt, något man älskat. Kanske något man varit rädd för. Proggen gör det med mig. Den skrämmer, glädjer, engagerar. I den svenska proggen finns dessutom något som inte finns i musik någon annanstans. Något som  folk från hela världen letar efter, lyssnar på och dessutom betalar otroliga summor pengar för att få höra.

Jag tror att det börjar med skogen. Jag tror det börjar med den porlande bäcken. Jag tror det ligger i något slags naturnostalgi som personifierats och därför även definierats av så många olika kulturpersoner och händelser i just den svenska nutidshistorien. När det sjöngs om blommor i San Francisco och sergeanter i England så hände det något helt annat här. Detta väsen lever fortfarande, till viss del genom de personer som fortfarande lever. Till störst del genom det de lämnat efter sig. När världen idag är en kall, hård plats som fått människor att återgå från det empatiska till det egoistiska så är det underbart att kunna dra ett skynke över sig som består av ljud, berättelser och musik från inte allt för längesedan.

Astrid Lindgren var progg. Torsten Lilliecrona likaså. Tillsammans skapade de exakt det jag försöker beskriva i de sista tre minuterna av Saltkråkan. Titta på klippet och känn vågorna skvalpa mot strandkanten. Känn doften. Lyssna på musiken. Lyssna på orden.

SALTKRÅKAN, SLUTET

Detta inlägg är det första i en tänkt serie om proggen, som jag ser den, hör den, lever den. Om man ska anse att musik kan definiera någon som person så hoppas jag på tillika strävar efter att proggen ska definiera mig. Det är den enda musikform som är tillåtande istället för begränsande. Det är det enda jag önskar. Välkomna åter.

 

This entry is stored in Tuesday, April 2nd, 2013 at 12:20 pm and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.