2010 gjorde jag mitt andra New York-besök, Roger Waters med The Wall på Madison Square Garden stod på agendan, likaså Stanley Clarke tillsammans med Hiromi på Blue Note. Något jag kollade lite på men inte var riktigt säker på huruvida det skulle gå att lösa var att gå på opera. Jag hade läst en skvätt någonstans om att Metropolitan skulle sätta upp en helt ny produktion av Wagners Ring och att den första delen, Das Rheingold, skulle ha premiär bara någon vecka innan jag skulle åka. Biljetterna till detta spektakel var såklart utsålda sedan länge men ett litet tips förärades mig från en vän som jobbar på New York Public Library. Tydligen fanns det ståplatsbiljetter som släpptes inför kvällskonserten varje dag, alltså inget man kunde förköpa utan first come – first served. Han rådde mig att vara på plats tidigt eftersom det brukade vara LÅNG kö. Någon gång framåt halvåttasnåret på måndagen den fjärde oktober stod jag så i en lyckligtvis ganska kort kö inne på operan. Det var en grådaskig morgon, bussresan upp från mitt hotel på 17:e gatan (Hotel 17, no less – Madonnas gamla hemvist!) till Lincoln Center gick med höstmorgonens dimma som fond och allt var sådär ljuvligt lugnt som det faktiskt är även i New York innan turisterna och gatuförsäljarna vaknar.

 

Jag stod där snällt i kön, ingen trängsel och antalet personer som från mitt anländande rörde sig om ett femtontal ökade stadigt. Man märkte en viss spänning i luften när klockan började ticka mot 10, någon i övre medelåldern försökte nog armbåga sig igenom lite väl hårt men där stod jag och en vakt och såg barska ut var på sitt sätt. Till slut slog klockan och luckorna öppnades, jag var rask i benen men det behövdes egentligen inte eftersom de följde kön rigoröst. Ingen kunde tränga sig före och det hela var otroligt proffsigt, snyggt och välregisserat. Till slut kom jag fram till en lucka och fick köpt en biljett till kvällens föreställning. Istället för att ha köpt en sittplatsbiljett som jag egentligen kikat på för 2000 kronor så hade jag en ståplatsbiljett några rader bakom. Priset? 140 kronor (22 dollar). Jag nös nästan när farbrorn i luckan sade priset. Jag har ju köpt smörgåsar som kostat mer.

På kvällen kände jag mig lite utanför, minst sagt. Vi var sannerligen inte många som såg ut som jag, om ens någon. Det är en speciell kultur, det här med opera. Många hade säkert inte känt sig bekväma i att vara det svarta fåret, det var sannerligen en uppklädd skara människor som skred förbi mig på vägen in. Jag tittade storögt, det fascinerar mig faktiskt lite, men därifrån till att jag skulle klä upp mig själv är steget långt. I vilket fall så var det ingen som verkade se ner på mig, New York-borna är såklart vana vid utsocknes, och jag var ju inte risigt klädd även om finkostymen lämnats någon annanstans. Jag installerade mig kvickt vid min ståplats (numrerat, no less) och konstaterade att sittplatsen jag som sagt kikat på endast var ett par meter framför mig. Då kändes det bättre med en ståplats som kostade noll och intet. Dessutom hade jag en så bra vy över scenen att det kändes lite overkligt. Detta bekräftades av damen bredvid mig som undrade hur mycket jag fått betala för min biljett. “22 dollar” svarade jag, och hon blev alldeles tandlös. Hon var ett stort operafan, hade sett en halv miljon föreställningar sedan Jesu tid och informerade mig om att den biljetten jag lyckats prångla till mig var den absolut bästa ståplatsen i hela bygget och den brukade gå för åtskilliga tusenlappar utanför. Needless to say spred sig leendet över hela ansiktet på mig. Damen var så till sig att hon berättade om detta för alla hon kände i pausen, att en tursam svensk lyckats prångla åt sig THAT TICKET! Utan att betala mer än face value.

Das Rheingold är första delen i Wagners Ring. Den är kort, knappa tre timmar. Resterande tre delar är fyra + fyra + fem typ. Alla har sin charm, hitsen återfinns lite här och där men inte just i Rheingold. Däremot finns det i Rheingold ett av musikvärldens absolut allra vackraste vorspiel, inledningen som helt enkelt kallas Prelude. När kristallkronorna lyfte, ljust sänktes och Rhens blåa sken lös över den nya scenproduktionen samtidigt som preludens E ljöd över oss så försvann jag in i en annan värld. Att se opera är inte som att se vilken konsert som helst, det är en konsert för alla sinnena. Säga vad man vill om band som Kiss eller Mötley Crüe, men i jämförelse med Robert Lepages ringproduktion är deras scenshower ungefär lika intressanta som en normalstor kladd kråkspillning. Det är omöjligt att lämnas oberörd. En storslagen överdådig pompösitet kombinerad med musik som fullkomligt slår ut ditt sinne, dessutom framfört i ett av världens mest anrika musikrum – det finns ingenting i denna upplevelse som jag inte fortfarande bär med mig och plockar fram nästan dagligen för att njuta av inombords.

Och nu sitter jag äntligen här med en box. En bluraybox. I boxen ingår alla de fyra nya ringarna från Metropolitan tillsammans med dokumentärfilmen “Wagners Dream” som handlar om framtagandet av produktionen. Den är minst lika spännande som en thriller kan jag säga, och dess kvalitet understryks dessutom av en nästan otäckt vacker klippning. Jag har redan njutit av Rheingolds Prelude en gång, jag var helt enkelt tvungen. Det var nästan två år sedan och jag ville se om de lyckades förmedla den känsla jag fick. Det verkar onekligen så, och jag ser med glädje och spänning fram emot att få tillfälle att sitta ner lugnt och skönt och avnjuta alltihop. Det bör nämnas att Das Rheingold i boxen spelades in fem dagar efter att jag såg den, det är exakt samma sångare/sångerskor och framför allt är det James Levine som dirigerar. Han återvände efter en tids sjukdom till just denna nya produktion, och se där – vi fick en liten bonus till.

Jag ämnar se hela ringen i kronologisk ordning. Nästa gång är det dags för Die Walküre. Hoppas det blir nästa år.

This entry is stored in Wednesday, September 26th, 2012 at 12:57 pm and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.