Morsan har alltid gillat Elvis. Med tanke på mitt i det närmaste abnorma musikintresse (jag avskyr egentligen det ordet) var det således inte helt otippat att han även skulle komma att ta en plats i mitt liv. Däremot kunde nog ingen ha anat exakt hur stor. Idag har Elvis en gigantisk plats i mitt hjärta, samlingen som på intet sätt är komplett är likväl en av de största jag har och historier finns det gott om. Min historia börjar egentligen först i gymnasiet då jag lärde känna en av de främsta Elvissamlarna i landet som jag fortfarande stolt kallar för vän. Han har frikostigt låtit mig ta del av alla möjliga och omöjliga inspelningar och samtidigt eldat på det som från början var en glöd och som idag utvecklats till ett inferno.

Det är främst två perioder som ligger mig allra varmast om hjärtat, åtminstone vad gäller själva samlandet. Dels älskar jag Sun-tiden, singlarna som släpptes då och det i övrigt knapphändiga material som finns bevarat tillhör musikens allra viktigaste och vackraste skatter. Den andra perioden jag inte får nog av är hans sista år, 1977, detta har jag till och med hållit föreläsningar om på ett par bibliotek i Helsingborg. Inte för att Elvis var bäst där, absolut inte, men desperationen, nästintill vädjandet i Elvis röst under dessa hans sista månader är nästan lika naket och oförfalskat som de allra tidigaste inspelningarna. De gånger det verkligen lyser till 1977 tillhör dessutom de allra starkaste i hans karriär, det finns en version av “My Way” som är nästan skrämmande i sin förutseende pregnans. Dessutom finns det en helt oöverträffad “How great thou art” som får mina ögon att tåras varje gång jag hör den.

Just nu lever vi dock lyckliga i nuet tillsammans med den helt nyutkomna boxen “A Boy From Tupelo”. En förvisso officiellt utgiven box men inget du kommer att hitta på statoil, boxen är ett monster på tre cd-skivor och med en formligen gigantisk 500-sidig femkilosbok. Skivorna innehåller allt, precis ALLT som finns inspelat och bevarat från SUN-tiden, alltså Elvis tidigaste inspelningar, från 1953 fram till och med att RCA köpte upp honom 1955. Boxen har varit på gång i många herrans år, och dröjsmålet kommer nog ifrån att man levt i en förhoppning om att fler inspelningar skulle se dagens ljus. Tyvärr var det så att när RCA köpte upp Elvis så fick de med sig en hög med masterband från Sun, men inte alla. Dessutom var det ingen som direkt brydde sig om detta varför det aldrig blev katalogiserat i någon vidare utsträckning utan banden låg i arkivet fram till 1959 då RCA gjorde en utrensning och slängde massor av band och i förlängningen massor av musikhistoria (inte bara med Elvis). Det som återstår och nu har givits ut komplett är en skiva med alla mastertagningar, dock med förbättrat/förändrat ljud på ett par av de allra tidigaste låtarna, en disk med outtakes och repetitioner (vilken är helt fantastisk) och en disk med samtida livematerial och lite annat (ej inspelat på eller av Sam Phillips eller Sun).

I shit you not när jag säger att denna boxen borde K-märkas och bli en del av Unescos världsarvslista. Jag sitter i stum förundran och lyssnar samtidigt som jag läser i boken och önskar att jag kunde varit med när det begav sig. 1954 skapades musikhistoria och världshistoria och idag kan vi bara försöka föreställa oss hur det exempelvis var en höstlig söndagskväll på Overton Park Shell i Memphis när Elvis, Scotty och Bill gick upp på scenen och spelade sina två låtar. Eller hur det skulle ha varit fullt möjligt om man var det minsta intresserad att knalla in på Sun och stå och lyssna lite när de tre unga killarna därinne skapade det som världen i efterhand skulle kalla för “rock´n´roll”.

Det mesta av materialet har varit ute innan,  det finns flera fina Sun-samlingar som fram tills nu tillfyllest har fyllt var sin egen funktion. De är nu tillintetgjorda, jag sparar dem för minnets skull men vet att denna boxen måste vara the Be All, End All vad gäller Elvismaterial från Sun. Att kunna sitta med hörlurar och lyssna på den absolut klaraste versionen av “Harbor lights” jag någonsin hört, eller den mest punchiga “That´s all right” är förbehållet min tid, vår tid. Jag hade däremot sålt precis allt för att istället få ha hört dem på en knastrig radio i södra USA någon gång 1954.

Sun Studios, januari 2001 (foto: Alex Bergdahl)

This entry is stored in Monday, September 10th, 2012 at 9:30 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

  1. Madeleine Lindqvist

    Hej
    Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att förhöra mig om ditt föredrag om Elvis. Jag arbetar i Helsingborgs kommun och har en del träffpunkter där vi brukar ha olika fördrag.
    Ring gärna mig på 042- 10 48 26
    Mvh Madeleine Lindqvist utvecklar Vård och omsorgsförvaltningen