Jag läser just nu “I tidens Rififi”, en bok om Blå Tåget skriven av tre forna medlemmar. De medger att deras minnen ofta är fragmentariska och därför återges vissa historier flera gånger ur olika perspektiv för att bilden ska bli så komplett som möjligt. Ett hedervärt sätt att försöka återskapa en del av historien som förvisso är en slags nutidshistoria men som blir mer och mer avlägsen för varje dag. När jag läser boken blir jag dock lite nedstämd, jag ska försöka förklara varför.

 

På många sätt har vi det bra idag. Förr tog man 24 bilder med en kamera, lämnade in den och hoppades på någon form av utdelning. Idag tar vi tusentals bilder hela tiden, oavsett om motivet består av lunchtallriken, moster Junos permanentkaffe eller en konsert så kan man väl säga att det allra mesta dokumenteras på ett i det närmaste absurt sätt. Förvisso tittar jag sällan på bilderna jag tar förutom de där få jag tagit på något underligt ställe eller dylikt och som faktiskt betyder något. Förändringen gentemot förr är dock påtaglig. På samma sätt kan man idag ta del av i princip vilken musik som helst, när som helst. Det var detta jag drömde om när jag var tio år och det är något jag bara delvis är glad över idag. Jag vet att flera av mina önskeskivor finns på exempelvis Spotify, men jag avstår aktivt från att försöka hitta dem där eftersom jag inte vill förringa den betydelse själva jakten har för mig. Jag väljer helt enkelt att inte lyssna förrän jag hittat den där tyska originalutgåvan med textblad, även om den kostar mig mycket pengar och jag får vänta på att höra den.

 

I den här floran av möjligheter känner jag en påtaglig slags iver, en inte alls angenäm känsla av brådska. När det brådskar hinner man sällan stanna upp och tänka efter, och detta i sin tur leder sällan till något gott. I brådskan att leva HÄR och NU är det lätt att glömma igår. Och eftersom idag alltid blir igår imorgon så är jag väldigt rädd att vi inom en snar framtid står utan vår egen historia. Varför detta blir så påtagligt för mig just nu handlar nog om en enda sak: jag skulle vilja att det fanns en bra välskriven bok om Träd, Gräs & Stenar och alla banden i dess närhet och periferi. Detta känns idag som en omöjlighet att uppnå eftersom två av bandets starkaste drivkrafter i Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli lämnat jordelivet, mig veterligen utan att ha skrivit ner sina versioner av historien. Jag känner därför själv också en slags brådska, kanske det är dags att rota fram de medlemmar som lever och be dem tala med mig, kanske är det dags att sätta sig ner och försöka bena ut hur det egentligen var, såg ut, doftade, kändes.

 

Jag vet inte om jag är rätt man för detta. Jag vet inte om det finns någon mer än mig och min vän Conny som bryr sig. Jag vet bara att tiden börjar bli knapp. Och det oroar mig.

This entry is stored in Tuesday, August 21st, 2012 at 1:04 pm and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.