För fem år sedan fick jag tag i en trevlig bok, “Bootleg” av Clinton Heylin. Boken går igenom skivindustrins stora paria, de icke-sanktionerade inspelningarna av diverse band och artister. Till vardags kallas dessa bootlegs även om mindre intelligenta personer envist kallar dem piratinspelningar. I vilket fall, boken är väldigt bra och ger läsaren en bra inblick i skivbranschen såsom den tedde sig från dess allra tidigaste dagar ungefär fram till internet kom och vände upp och ner på allting. Det för mig allra intressantaste i boken är dock beskrivningen av en mustaschprydd herre vid namn Lionel Mapleson. Mapleson jobbade under förförra sekelskiftet som bibliotekarie vid Metropolitan Opera i New York, och den 20:e mars år 1900 köpte han sig en fonograf. Fonografen var ett nytt påhitt som lät sin ägare spela in ljud på en vaxrulle och sedan spela upp detta igen, och igen och igen och igen. Nästan som magi. Fast med vax. Det var en stor apparat och kanske inget man spontant hade med sig på fest, men den betraktades ändå som portabel. Mapleson förtjusade sig över denna apparatus så till den milda grad att han efter några initiala hemmainspelningar bestämde sig för att ta med den till jobbet. I exakt den stunden skapade han musikhistoria.

 

År 1900 fanns det ingen skivindustri, ingen inspelningsindustri, ingenting. Det fanns bara livemusik och i allra bästa fall ett notblad till salu som möjliggjorde att du själv kunde spela musiken du hört och tyckte om. Det är ju nästan samma sak som att få den framförd av artister. Därför, när Mapleson placerade sig högt upp på Metropolitans läktare och började spela in några vaxrullar med musik så spelade han inte bara in lite musik, han bevarade dåtidens största operastjärnor för framtiden i en tid då inga andra inspelningsmöjligheter fanns. Han skapade musikhistoria men också världens allra första bootleginspelningar, för även om många av sångarna var positiva till hans vaxande så var det lika många som inte tyckte om det och i vissa fall rentav blev förnärmade. Hur som helst så är Maplesons vaxcylindrar den enda källan vi har till hur det kunde låta på Metropolitan för sisådär 110 år sedan och därför helt unika.

 

Jag kunde inte undgås att fascineras av denna man och denna historia. Framförallt ville jag veta hur det lät. Jag kopplade upp mig på en chat med en bibliotekarie vid Rodgers & Hammerstein Archive Of Recorded Sound på New York Public Library och fick där till svars att de givit ut en LP-box med alla de kända (överlevande) cylindrarna. Många hade gått förlorade under åren, vissa hade hittats på loppmarknader och andra hade funnits i samlingar som donerats till biblioteket, varför det under 80-talet startades en stor restaureringsprocess för att försöka överföra och bevara det som fanns. Vaxcylindrarna är nämligen inte sådär väldigt beständiga och många vittrar fortfarande sönder mer och mer för varje dag som går. Denna bevarandeprocess tog fler år och många av cylindrarna spelades för en allra sista gång just då. LP-boxen, en vacker grön rackare, innehåller sex skivor och en bok om Mapleson och hans arbete. Det enda lilla stormen i saftglaset var att den endast gick att köpa på plats i New York till det facila priset av 100 dollar. Jag hade varit i New York året innan och kände då inte till någonting om detta, så när det visade sig att kompisen och hans fru inom kort skulle bege sig till storäpplet var jag inte sen att skicka med en liten uppgift.

 

Det bliv lite runthattande för dem eftersom Rodgers & Hammerstein Archive inte ligger i “vanliga” NYPL nere runt 40:e gatan utan uppe vid Lincoln Center, granne med Metropolitan (nähä?) på typ 66:e. Det kom iallafall till sist ett sms som ungefär lät “nu har vi varit runt halva stan. Boxen inhandlad.”. Lyckan var total och när de kom hem fördjupade jag mig i musikhistorien som aldrig förr. Det är väldigt speciella inspelningar, de är raspiga som fan emellanåt (men inte alltid) och man ska absolut inte lyssna i hörlurar utan i en vanlig stereo med allt vad kringljud där innebär, man måste lyssna bortom raspet (vilket kan vara svårt ibland) och verkligen koncentrera sig. Den som verkligen vill och kan göra detta är därför in for a treat, det finns passager av musik att hitta som är så vackra att håren står rakt ut. Jag kan inte alla operorna, verkligen inte, men Soldaternas Kör i Faust är underbar bortom alla ords beskrivande och L´Africain-snuttarna (O Paradis!)  från 1901 är magiska.

 

Jag kunde dock inte lämna Mapleson och hans cylindrar riktigt ännu. Efter att ha läst och lyssnat fanns det fortfarande den rent fysiska uppenbarelsen av cylindrarna att komma tillfreds med. De finns naturligtvis inte att köpa, ej heller att ens beskåda eftersom de ligger gömda allra längst nere i ett svaltempererat arkiv i källaren under Metropolitan / Rodgers & Hammerstein-arkivet. De tas inte upp hur som helst. Jag vägrade dock låta detta hindra mig. Jag skrev ett långt mail till chefen för ljudarkivet, förklarade min hängivna passion för inspelningarna och att jag var på väg till New York i oktober 2010. “Finns det någon chans” etc, undrade jag med stora fjäskhatten på. Mitt mail vidarebefordrades till Daniel, chefsljudantikvarien i arkivet. Han hade inte fått frågan förr och blev både överraskad och glad över mitt mail, han visade sig också vara en människa med en passion. Jag gillar sådana människor. Daniel bjöd in mig till sitt kontor när jag kommit till New York. Jag hade en bild av ett vanligt kontor i huvudet när jag stegade in till receptionen på Lincoln Center och frågade efter Daniel. Han visade mig runt lite grand på det fina ljudbiblioteket, och berättade varmt och passionerat om alla möjligheter och inspelningar de hade i sitt arkiv. “Jösses” tänkte jag, “det måste vara gigantiskt”.

 

När vi kom till hissen så trodde jag vi skulle åka upp en våning. Han tryckte istället på typ -2. Neråt? Längst ner skulle det visa sig. Allra längst ner i ljudarkivets katakomber. Med illa dold stolthet visade han upp samlingarna. Jag skämtar knappt när jag säger att ljudarkivet på NYPL bara är något mindre än ett valfritt europeiskt land. Dra åt Medelpad så stort det är där det ligger, allra längst ner under Manhattan. I ett rum satt det ett gäng med människor som såg till att alla inspelningarna gjordes tillgängliga – du får nämligen som student/låntagare/annat inte hantera medierna själva utan sätter dig i ett för ändamålet avsett bås, trycker på en knapp och får då tala med människorna nere i källaren som hämtar det du vill lyssna på, startar mediet i källaren varpå du lyssnar i lurar däruppe på markplan. Enklast är såklart när det är cd, då kan du styra lite själv, men är det exempelvis en stenkaka eller ett rullband får du ha kontinuerlig kontakt med en personal som spolar, återuppspelar och har sig. Daniel presenterade mig för allihopa, de var inte vana vid besökare i källaren och alla var väldigt pratglada och trevliga. Till sist gick vi längst in i en korridor. Där låg kontoret, långt ifrån bilden jag hade i huvudet. Och på ett bord lite till vänster såg jag dem.

 

 

Jag tänker inte låtsas att jag stod oberörd. Jag flög fram emot bordet medan Daniel fnissade lätt. Jag verkade nog inte helt professionell i detta läget, men det spelade ingen roll. Det stod två Maplesoncylindrar framför mig, inte bara de av Mapleson själv vackert utsmyckade kartongerna utan även deras innehåll. Dessutom hade Daniel, helt utan att veta det, lyckats få med L´Africain som är en av favoritupptagningarna. Jag blev alldeles tandlös. Kolla själv. Det är små konstverk.

 

 

 

Där satt vi i en timme och talade om allt och inget. Jag såg att han hade en ljudfil öppen på datorn, han såg att jag såg och han sade “Ja, vi fick precis in en samling cylindrar som ägts av en spansk dirigent och som vi håller på att överföra. Jag tänkte att du kanske ville höra?”. I tre minuter satt jag och lyssnade på en inspelning av Toreador som inget mänskligt öra hört på över 90 år. Hur toppar man det? Jag vet inte. När vårt möte började lida mot sitt slut så pekade Daniel på en apparat i hörnet och sade att det var den de använde när de överförde Maplesoncylindrarna. Jag gick fram och klappade den och tackade både den och Daniel för att jag fått uppleva detta. Vi har hållit kontakten och han tyckte att vi skulle ta och snacka lite jazz nästa gång jag är över, han är precis som jag passionerat förtjust i många olika sorters musik varför samtalen sannerligen aldrig blir enahanda.

 

 

Man ska aldrig ge upp, men man ska aldrig förvänta sig något heller. Alldeles för många människor som vill något vill bara att det ska hända, att någon annan ska göra det åt dem. Ingenting sker automatiskt, det gäller att vara sin egen lyckas smed. Desire, timing and direction. Det är allt. Åtminstone om man vill få se 110 år gamla vaxcylindrar i verkligheten.

 

This entry is stored in Saturday, July 14th, 2012 at 11:38 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

  1. Anders

    Fantastisk läsning. Hittade hit via Sweden Rock Festivals forum.