Jag älskar Paris. Jag älskar att gå på konsert i Paris. Jag älskar att gå ut i sommarnatten efter en konsert i Paris. Förälskelsen började redan 1996 då jag var där med skolan för att sedan befästas 1999 när Iron Maiden startade europeadelen av sin stora “Bruce är tillbaka”-turné just i Paris. Sedan dess har det blivit Return To Forever, Corea, Clarke & White samt Return To Forever IV i denna underbara stad. Man känner sig dekadent men ändå harmonisk när man går i solgasset på eftermiddagen och passerar Place de la Concorde och Madeleinekyrkan på väg till Europas, kanske världens, finaste konsertloka: L´Olympia. Kanske inte den snyggaste lokalen utseendemässigt sett, den är lite sliten, men skam vore väl annat med tanke på vad den sett och försett oss med genom åren.

 

Det är en ynnest att få gå in. Det är en ynnest att få sitta i en av stolarna som andra suttit i. Det är en ynnest att kunna sitta och blunda inne på Olympia och känna att alla är med en: Miles, Edith, Coltrane, listan är oändlig. Alla har spelat där. Allas ande finns kvar. När jag var där första gången gick jag, precis som när jag var på Hammersmith i London, raka vägen fram till scenen, sträckte ut armarna längs sidorna och lade dem och kinden på scenen. Sedan kysste jag scenen. Vakterna tittade lite underligt, men jag tror att de förstod.

 

I år blir det inget Olympia och inget Paris. Det är ett medvetetdrag, jag har egentligen minst två spelningar som jag lätt skulle kunna åka och se där. Men jag vill inte tära på vår relation. När jag åker ner nästa sommar eller höst ska det vara som förr men alldeles nytt. Ah, den kärleken. Bara i Paris.

This entry is stored in Thursday, June 21st, 2012 at 11:06 am and is filed under Blog. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

No comments yet.